Allt fler länder värnar om sina genetiska resurser och är noga med att kontrollera hur utlänningar vill använda dem. Men reglernas verkliga tillämpning skiljer sig åt.
– Det varierar från land till land hur strikt det är. I Sydamerika har man verkligen tagit det på allvar, säger Bengt Oxelman, docent i växtsystematik vid Uppsala Universitet.
– Från Brasilien är det riktigt svårt att få ut växtmaterial.
Professor Birgitta Bremer vid Bergianska trädgården är bekymrad över glappet mellan den politiska viljan och forskarnas verklighet.
– Det är viktigt att dela med sig av nyttan med forskningen, men det får helt barocka konsekvenser. Det är så många byråkratiska instanser som ska gås igenom att det är nästan omöjligt att samla material till forskningen.
Risken är att reglerna motverkar själva bevarandet av biologisk mångfald.
– Mångfalden hinner utrotas lokalt innan den blir dokumenterad, fortsätter Bremer.
Reglerna har skärpts betydligt efter mångfaldskonventionen, men Göran Nilsson, zoolog vid Göteborgs naturhistoriska museum, har haft papper på sina fynd ända sedan 1970-talet.
– Det har krävts tillstånd länge, även om alla regler inte är direkt kopplade till mångfaldskonventionen. Det har varit handelsrelaterade regler som gällt för mina föremål, förklarar Nilsson. Mitt material är ju zoologiskt utställningsmaterial, ormar i sprit och sånt. Det är inget man förädlar och gör kommersiella produkter av på samma sätt som växter eller genetiskt material.
Ändå medger han att det har blivit tuffare.
– Under de senaste tio – femton åren har jag alltid jobbat tillsammans med studenter eller forskare på plats, som hjälper oss med ansökningarna. Det är en riktig dörröppnare. Det går inte att söka tillstånd som ensam forskare. Man får inget svar helt enkelt.
Och han får medhåll av Bengt Oxelman:
– Finns det ingen forskare på plats i landet där man vill jobba, hindras ju vetenskapen.
En av anledningarna till att ursprungsländerna kräver tillstånd och dokumentation av forskare är att resultat och eventuell nytta ska återbördas till sitt lokala ursprung. Göran Nilsson reagerar på detta:
– Det är inte forskarens sak att servera informationen direkt till urbefolkningen. Forskaren publicerar resultaten öppet, därmed är kunskapen tillgänglig även för dem.
Ett annat område som berör forskningen är patentlagstiftning och den privata äganderätten. Flera forskare som arbetar med genmodifierade grödor (GMO) vill inte medverka öppet i den här artikeln. De är rädda för att vara besvärliga och inte få tillgång till utsäde. Det är inte ovanligt att företag som äger gener ställer villkor på forskare som vill använda generna. Likaså händer det att genen inte får användas alls, vilket kan sätta stopp för ett helt forskningsprojekt. Samtidigt kan beslutsfattare vara aningslösa om problemen som GMO-forskare möter. De tilldelar forskningsmedel, men skapar inte förutsättningar för att forskningen ska kunna utföras.
Konventioner och beslut på policynivå skapas av politiker med goda intentioner, men är ännu dåligt förankrade i den verklighet forskarna lever i.