Det är tisdagen den 18 november, himlen är grisgrå, luften svinkall. Jag är på väg till Olle på Käringnäset 11 km söder om Hagfors i mellersta Värmland. Olle ringde för en dryg vecka sedan och lät skrämd och upprörd. Han hade från skogsvårdsstyrelsen fått ett brev med text och karta på en så´n där ”biotrop” som han sa. Han trodde sig nu bli av med de sex hektar skog som fanns längst ut på näset.

När jag kommer fram till gården möter Olle på trappen. ”Kom in” säger han. Doften av kaffe slår emot mig. Hans fru Elin står vid spisen. Kaffet är dukat och brödet är färskt. På bordet ligger också brevet från myndigheten.

Det sprakar i kökspannans inre, en Norrahammar -59 av samma sort som finns i köket därhemma. Olle är fåordig, Elin tyst. För dem är detta något stort, viktigt. Funderingarna är många. För mig är situationen inte helt ovan, däremot är Olle och Elin nya bekantskaper med sina tankar och sin vardag.

Efter att ha bytt några ord om gråvädret säger Olle:

– Jaha du är en så´n där som jobbar med kryp och kräk!

– Ja, sen åtta år te´baka, dessförinna hölls ja mä olika skogsarbett söm röjing, hogging å tocke!

– Vass komm dä sä att du kom té jobbe mä dä du gör nu da?

– Ja ha allti vart intressera å tå djur å natur, framför allt föggler, å de kunskapera ä nu ettertrakta ettersöm hänsyn i skogen nu ä naturlitt.

– Ja ve ä ogg intressera, men ja tycker dä går för langt när di kräver att en ska ställ å så mycken skog. Vi måst ju kun lev ve ogg!

Elin som hittils varit tyst, börjar plötsligt prata om nötväckan, som är så rolig att se på och om koltrasten som ännu är kvar trots kylan.

– Ja tänk nötväcka den såg ve aldri förrän förste gangen i början å tå 1960-tale.

– Dä stämmer svarer jag, dä ä precis va far ha sagt, nötväcka såg han förste gangen 1964 hemma i Sunnemo.

Efter ytterligare prat om Sunnemo, kökspannan, sonen och barnbarnen och den sena posten är kaffet drucket. Olle tar fram kartan och beskrivningen av nyckelbiotopen. Han hade just tänkt hugga ut lövet när brevet kom. Olle har svårt att förstå hur detta kan vara något av värde för kryp och kräk, som han säger. Det var när sonen kom hem för två helger sen som denne rådde Olle att ringa till Skogsvårdsstyrelsen innan han gjorde något.

Jag tackar för kaffet och vi drar på stövlarna och går ut i skogen. Det är ungefär 1 km ut till udden där biotopen ligger.

Olle som går först berättar med stolthet om sin skog, dess skötsel. Vi passerar en granskog som snart skall gallras. Vi diskuterar gallring och jag håller med Olle om att det ibland gallras för hårt.

Så är vi framme vid biotopen. Jättefint! Mossiga grova aspstammar, många med tickor och bohål. Gran dominerar dock skogen och tränger på i asparnas kronor. På en stam far en nötväcka tjattrande av och an.

– Ser du nötväcka säger jag.

– Ja jädrar du, nu skull käringa vart mä!

Vi har turen att finna ett bohål murat med lera. Jag berättar om nötväckan som murare och Olle lyssnar intresserat. Detta var något han inte tidigare sett och det skulle han senare visa Elin sa han.

Olle är nu riktigt ”i taga”. Han tar fram brevet från Skogsvårdsstyrelsen och muttrar något om att där står inget om nå´n nötväcka. Han undrar var lunglaven och skinnlaven finns som det står om.
Vi går ut mot sjökanten, där står flera grova aspar. Vi har tur för på några av dem sitter vackra grönglänsande lunglavar.

– Här ser du, här sitter lunglaven!

– De va granne säger Olle, som väl tidigare knappt ägnat en tanke åt detta krafs.

Vi går åter in mot udden. Skogen är här mörkare, andelen gran större. Lavfloran är här sparsam men det är gott om tickor på flera aspar.

Olle som är en van skogsman har svårt att se värdet av att spara området. Granen växer ännu och lövträden är gamla och ruttna. Området närmast sjön samt ett mindre område strax söderut kan han tänka sig spara, men inte detta.

Jag berömmer Olle för hans inställning att lämna dessa områden, samtidigt som jag uttrycker värdet av att även det område vi nu står i får en för växter och djur positiv utveckling. Med tanke på den inskränkning detta innebär föreslår jag att någon form av ersättning bör utgå för området, samtidigt som en viss huggning av granen är önskvärd.

Erbjudandet verkar komma som en överraskning. Naturvärdena skall bevaras, det skall huggas och ersättning skall utgå!

– Så du mener att ja ska hogge bort grana å spare aspera å för betalt för dä?

– Ja öm ve skall behöll lunglavera, å allt dä anner i å på aspera så ä dä dä beste, å öm du tycker att du vill gå mä på dä så ä re vell int fel öm du får betalt för dä!

Olle mumlar något om att det verkar både dumt och vettigt på samma gång. Han undrar också vad han har för val, vilken ersättningen kan bli, hur det går med jakten, med mera.

En viktig fråga som Olle har är om han nu blir av med marken och för hur lång tid.

Jag svarar lugnt och sakligt på de frågor som kommer upp och betonar att inget tvång råder. Ägandet och jakten påverkas inte.

Mitt förslag är ett naturvårdsavtal på 50 år. Jag betonar frivilligheten i att gå med på detta och att jag vill att han konfererar med hustrun och sonen om det hela. Åter tillbaka på gårdsplan gör vi upp att vi hörs om en vecka. När vi skiljs känner jag en stor respekt för Olle och jag tror att även han förstår min roll i arbetet för ”det vilda”.

Efter drygt en vecka ringer Olle och säger att han är med på ett avtal. Sonen tyckte att det var okey att skriva på 50 år, ”å du vet att etter att Elin sett nötväckeboe du vise mej så har ja inge val” skojar Olle.

– Skecker du pappra så skriver ve på, å förresten har du vägera förbi så ä ru välkömmen in på kaffe.

Kundvård handlar om respekt och om att lyssna. Kundvård är också att bry sig efter att affären är klar. Ett samtal efter ett halvår–år, eller som vi gjort här på SVS i Värmland-Örebro skicka någon form av hågkomst till jul, ett tack och en fågelplanch eller liknande.