De flesta fågelarter är beroende av andra biotoper än åkrar, t.ex. diken, åkerholmar, skogsbryn eller liknande, för att kunna utnyttja åkrarna för födosök. Buskage av t.ex. en, sälg, ros och slån är mycket värdefulla. Det har vi funnit i vår forskning om fågelfaunan i jordbrukslandskapet. Det gäller för ca 90% av ett femtiotal fågelarter.

Vissa arter, t.ex. törnsångare och gräshoppsångare, bygger sitt bo i eller i anslutning till buskage och födosöker också där. Andra arter t.ex. gulsparv, ortolansparv och hämpling lägger sitt bo eller har sin sångplats i buskaget, men födosöker på fälten, ibland ganska långt från boplatsen.

Orsaken till att buskar är viktiga varierar alltså. Vissa arter behöver bara en buske andra trivs i större områden med täta buskage. Ett mindre antal arter föredrar öppnare marker.

En balanserad hävd och röjning, vilket ger ett mosaikartat landskap, gynnar alltså de flesta arterna. Bondens öppna landskap är i många fall bättre om det hålls halvöppet!