Matkultur är en materia­lisering av tidsandan, på olika plan: de styrs av rådande paradigm, trender och mode. Vad vi äter har sina naturgivna faktorer, såsom fysiska behov, klimat och väder, och förekomst av skadedjur. Men därutöver styr också kulturgivna fakto­rer som samhällets och familjens värderingar, ekonomiska resurser, lagar och politiska strömningar, men även vetenskapen vid olika tidpunkter – utveckling av jordbruksmetoder, kostlära, och vad som anses som sund och riktig mat.

Kort sagt: De klimatproblem och hot mot biologisk mångfald som hänger ihop med livsmedelsproduktion orsakas till stor del av människans kulturella föreställningar. Men omvänt blir lösningen på dessa problem också kulturella. Ingen kunskap är därför viktigare för att nå FN:s sjutton hållbarhetsmål, liksom målen i EU:s gröna giv och dess livsmedels­strategi Från jord till bord, än kunskapen om att människan är en social kulturvarelse. Hen­nes tankevärld, oförutsägbarhet, identitetsbyg­gande men också flockmentalitet måste med på tåget om de politiska målsättningarna ska uppnås inom ramen för demokratiska beslut. (Om det finns en politisk öppenhet för olika slags mattvång är däremot en annan fråga.)

Sociala och kulturella aspekter saknas

Det råder stark konsensus om att vi behöver ställa om vår kosthållning för att kunna nå håll­barhetsmålen. Men under 2010-talet har sällan sociala eller kulturella aspekter på hållbarhets­frågorna diskuterats i FN och EU. Istället argu­menteras för systeminsatser av teknisk, kemisk, biologisk eller jordbruks- och lantbruksart. Tilliten är stark till statliga informationskam­panjer om hur medborgaren ska äta. Åtgärder som ofta föreslås är framtagande av receptsam­lingar eller inspirerande matfilmer. De är ett samtida exempel på upplysningstidens tilltro till förnuftet, ett systemrationellt resonemang, men befriat från djupare analys av och kunskap om människans natur som kulturvarelse, vars beslut framför allt styrs av känslor. Man kan ställa sig själv frågan: Är det kunskapsbrist som gör att jag och min familj äter och lever på ett sätt som är skadligt för miljön och klimatet? Är verkligen information allt som behövs för att jag ska bryta mina vanor – eller behövs något mer?

Under corona-pandemin och i dess efter­följder kan man ändå märka en förändrad syn på hållbarhetsfrågans lösning. I flera policy-dokument från internationella organisationer lyfts nu kulturella faktorer fram som viktiga mål, till exempel ursprungsbefolkningarnas och lokalsamhällenas rättigheter.

EU-dokumentet ”Towards a Sustainable Food System” (2020) har en mening som ald­rig tidigare synts i dessa sammanhang, och som försiktigt visar vägen åt ett nytt håll: ”Food must be viewed more as a common good rather than as a consumer good, as has been the tendency in the past.” I samma dokument lyfts begreppet ”cultural food taste preferences” fram, alltså att människans kulturella matpreferenser behöver vägas in för att en hållbar livsmedelskonsum­tion ska kunna utformas.

Vad innebär matkultur?

Men vad är då matkultur egentligen? Våra kulturella matpreferenser påverkar oss dagligen. De styr vad du äter med familjen, på lunchen inför arbets­kamraterna eller i smyg när ingen ser. Maten på din tallrik är resultatet av din karriär och din årligt höjda realin­komst, för alla äter vi helt annorlunda idag jämfört med de påvra studentåren.

Kulturella matpreferenser är också ditt sociala arv, och kanske blir det allra tydligast på religiösa eller sekulära högtider som påsk och jul men även på fredagsmyset och vid sommargrillningen i trädgården. Mest kulturellt arv har de som kommer från traditionskulturer, minst har de som kommer från en sekulär-rationell modernitet, till exempel från Sverige. Till de kulturella idealen hör också olika dieter, som att äta normalkost (den mat som flest äter i ett område), äta vegetabiliskt, gå på en kosttillskotts­diet eller att välja råa livsmedel. Lös­ningen för att uppnå hållbarhetsmålen är alltså kulturellt förankrad. För att uppnå målen för klimat och biologisk mångfald måste människors ätande ändras. Men sannolikt behöver olika kulturer ändra sig på olika sätt.

Att styra och stimulera

Så hur ska man göra för att få människor att äta något som går emot det invanda, det som man kulturellt inte vill ha? Och vad gör man om de inte böjer sig för förnuftet utan hävdar sin tradition? Sin kultur? Och sin egen vilja?

Ekonomiska styrmedel som livs­medelsskatter och avgifter fungerar bra i Sverige. Bäst fungerar de för människor från traditionskulturer eller arbetarklass, för de har oftast svagast familjeekonomi. Skatter är också effektivt mot ensamstående familje­försörjare, men då gäller att staten inte kompenserar med ökade bidrag.

För att stimulera medelklassen till ett nytt beteende fungerar livsmedels-skatter sämre då maten tar så liten andel av de dagliga utgifterna. De är å andra sidan positiva till informations­kampanjer, och särskilt då de som bor i urbana stadsmiljöer. Livsmedels-skatter fungerar också sämre på en öppen europeisk marknad då svaga ekonomiska grupper då går över till den globala matindustrins billigaste och sämst producerade livsmedel.

Så hur ser då en rimlig kulturell och social lösning ut på hållbarhetsfrå­gan? Förmodligen kommer artificiell intelligens och ”Big data” samverka för att styra konsumenten åt det håll som de inte självmant går åt. (Till exempel genom att först kartlägga konsumtionsmönster i detalj på individnivå, därefter styra individens inköp utifrån beteende.) Kanske kan också statliga tvång och milda piskor vara en lösning. Ett viktigt första steg för en lösning är nog att börja förstå att mat är kultur, inte ett ansiktslöst system.