– När vinden ligger på från sydväst som i dag brukar det vara rätt lugnt, säger fiskaren Christer Ström medan han styr ut från den lilla fiskehamnen Botten någon mil norr om Lidköping.
Skönt, för vi är många i den öppna båten: biologen Marcus Drotz, kulturvetaren Lars Göran Nilsson och miljöpedagogen Sofia Wennberg från Vänermuseet ska rekognoscera inför höstens planerade fiskeexkursion på Mångfaldskonferensen – och förhoppningsvis få med sig några levande fiskar till det stora akvariet. Biosfärkontorets fiskeexpert Bálint Wagner följer också med, liksom Christers fiskarkollega Kent Fransson.
Fiskarna föredrar egentligen de hårdare nordliga vindarna, de ger mer gös. Sydväst betyder mest siklöja.
– Den är det nästan bara vi som fiskar på numera. Efterfrågan är låg. Annat var det på Grejens tid, han sålde jättemycket till Götene.
”Grejen”, Nils Axelsson, 82, är nestorn bland fiskarna här. Det var hans redskap som Christer köpte när han började satsa på yrkesfiske. Marcus Drotz intervjuade ”Grejen” för museets räkning för några år sedan.
– ”Grejen” är full av historier och besitter en enorm kunskap, om hur det var under kriget när man lade långrev ända över till Dalsland och framåt. Det är fortfarande honom alla här frågar.
Storryssjan gav god utdelning den här dagen. Christer Ström kunde bland annat räkna in fyra rejäla laxar.
Foto: Mats Hellmark
Storryssjan breder ut sig
Båten har redan ett följe av förhoppningsfulla fiskmåsar efter sig. På ytan ser vi bara ett pärlband av vita bojar en bit föröver, men under breder storryssjan ut sig: flera hundra meter vida vingar av nät leder in till en tio meter stor öppning. Fiskarna simmar vidare in i minskande nätstrutar utspända av gjordar (stora ringar av trä eller plast).
Ryssjan kom med cisterciensermunkarna till Vänern redan på 1100-talet. Redskapet utvecklades till dagens storryssja i mitten av 1800-talet.
– I första hand är redskapet tänkt för ål och siklöja, men vi får en hel del gös och lax också, säger Christer.
Han sätter ut sina ryssjor när isen går upp i april och tar upp dem på hösten innan den lägger sig på nytt.
Vi stannar intill en röd plastdunk och Christer och Kent börjar hiva upp nät och gjordar. Snart syns sprattlet i den innersta struten och när fångsten hamnar på däck stiger stämningen ombord. Rekord för i år: fyra rejäla laxar i sjukilosklassen, två gösar, tre braxar, tre abborrar, en gädda och en liten sik.
Christer mäter fisken snabbt. Lax ska vara minst 60 cm, gös 45, annars ska de tillbaks i vattnet för att växa till sig. Braxarna går till kräftbete. Det är ingen mening att skicka dem till fiskauktionen i Göteborg eftersom priset inte blir högre än sju kronor kilot.
Resten av fisken går till museet. Särskilt gäddan är efterlängtad.
– Det är dem folk allra helst vill se, säger Sofia Wennberg.
På vägen tillbaka pratar vi hållbart fiske och traditionella metoder. Det kända fiskeläget Spiken ligger på nordsidan av Kållandsö, men det byggdes egentligen ut först på 1980-talet. Då blev fisket mer individuellt, berättar Lars Göran Nilsson.
– Tidigare var det husbehovsfiske och många små fiskelägen som gällde. Fisket var uppdelat på notlag som fiskade i turordning. Rättvisa var viktigt, och att man inte tog ut mer fisk än att man redde sig skapligt.
Större hänsyn till mångfald
Historiskt ledde samförvaltningen till ett utnyttjande med större hänsyn till biologisk mångfald. Att man fiskade på fler arter var också en fördel.
Tillgång på konstgjord is, tändkulemotorer, bättre båtar, nylonnät och en marknad som gick från lokal till global är andra faktorer som förändrade fiskekulturen.
– Men redan på 1700-talet varnade Jacob Gyllenborg för att fisketraditionerna och kunskaperna var på väg bort och att det var ett hot mot resursen, säger Marcus Drotz som hoppas att marknaden kan påverkas så att fiskar som siklöja, mört eller braxen blir populära igen. Lakeprojektet som pågått ett par år är ett positivt exempel.
– Det gäller att visa på de nyttiga proteinerna, det är det som gjort norgelaxen så populär. Och så måste fiskarna få rimligt betalt för arbetsinsatsen.
Bálint Wagner menar att insjöfisket fortfarande har god potential: det går att ta ut mer protein utan att riskera ekosystemen om man fiskar på olika arter, och framför allt rätt arter. Men det krävs provfiske och att man lyssnar både på forskare och praktiker som Christer Ström.
– Vi märker hur bestånden går upp och ned. Gösen är till exempel väldigt beroende av väderleken, det ska vara varmt på vår och försommar när den leker, säger Christer.
– Jag tycker att regleringen med maskstorlekar och annat fungerar bra i Vänern, sjön är långt ifrån utfiskad.
Vi har kommit in i den skyddade viken igen och lägger till vid bryggan. Christer och Kent tar itu med rensning medan museifolket snabbt drar iväg in mot Lidköping med den levande lasten. Ju längre tid det tar, desto större risk att gäddan hugger in på de andra fiskarna.
På Vänermuseet hjälps vi åt att bära den tunga lådan in till stora akvariet inför en liten åskådarskara. På lådans lock står namnet Robert Andersson.
Gäddan robert
– Robert, är det gäddan det? frågar tioåriga Agnes Thuselius.
Namnet har redan satt sig när Bálint tar ett försiktigt tag bakom gälarna och bär Robert uppför en brant stege och släpper ut fisken i det 18 000 liter stora akvariet.
– Man ska inte lyfta i dem med håv, det kan skada slemskiktet, förklarar han.
Dramatiken är över och besökarna återgår till den normala museilunken bland skyltar om långrevar, storryssjor och sanna fiskehistorier berättade av Nils ”Grejen” Axelsson.
– Fisket tas sällan upp när man talar om traditionell kunskap. Men på Kållandsö är mycket av det gamla kunnandet fortfarande levande. Därför känns det jätteroligt att kunna ordna en exkursion för Mångfaldskonferensen där, säger Marcus Drotz.