Internationellt finns en stor skola av forskare som studerar hur lokala grupper organiserar sig för att använda en naturresurs hållbart. Från olika fallstudier har man kunnat finna gemensamma nämnare för framgångsrika grupper, det vill säga där brukningssättet varit långvarigt och uthålligt. Uthålligt syftar i de här fallen inte på biodiversitet, utan på att naturresursen varaktigt kunnat producera det gruppen velat utvinna.

En del naturresurser har visat sig lämpa sig bättre för samfällighetsbruk än för individuellt privat bruk. Man brukar nämna bete, vatten, skog och fiske i dessa sammanhang.

Smartare utnyttjande

När det gäller extensivt bete kan det vara bättre att flytta hela hjorden till den del av marken som är produktiv för tillfället i stället för att dela upp marken (skifta den) i smårutor och låta mindre hjordar eller enskilda djur beta hela tiden inom samma ruta. Om ett område har regn eller en mer torktålig flora, flyttar man hjorden dit. Skiftad mark har inte denna möjlighet till anpassning. På hela arealen får man då ut lägre produktion än om man brukar den som helhet, en så kallad inoptimalförlust.

När det gäller skog är ofta samfällighetsbrukande en bra modell. Tillgången på frukt, nötter, bär, vilt, fibrer och annat kan variera över arealen med årstiderna. Samfällighetsbrukare får tillgång till skogens alla nyttigheter i stället för endast de som växer inom rutan de skulle ha tilldelats vid ett skifte. För timmer och annat virke till avsalu råder en annan logik, vilket kanske är förklaringen till att många samfällda skogar i Sverige blev skiftade när skogen fick marknadsvärde för massa och timmerindustri.

Kriterier för samfällt bruk

En av de främsta forskarna inom det område som internationellt kallas Common Property Resources Management är Elinor Ostrom. Hon vaskade för något tiotal år sedan ut vilka faktorer som gjort att naturresurser som brukats som samfälligheter (oskiftade) blivit hållbart nyttjade. I korthet och fritt översatt är de följande:

• Resursen måste ha klart definierade gränser
• Förvaltningsgruppen måste vara klart definierad och ha rätt att exkludera andra från resursen
• Regler om vad man får skörda från resursen liksom vilket arbete de olika individerna skall bidra med måste vara väl definierade
• Gruppmedlemmarna måste ha rätt och möjligheter att formulera regler för dess användande
• De som kontrollerar hur resursen används måste svara inför användarna eller vara användarna
• ”Straff” mot brott mot reglerna måste börja snällt för att sedan öka om missbruket fortsätter
• Det måste finnas bra fora och möjligheter för konfliktlösning
• Rättigheter att organisera sig måste finnas

Man har också kommit fram till vissa andra karaktäristika som har betydelse för hur framgångsrik en grupp kan bli i sitt brukande. En liten och överblickbar resurs har bättre chanser att skötas väl. Om resursen är väldigt viktig för gruppens ekonomi (upp till en viss gräns) så blir också oddsen bättre, liksom om man bor nära resursen. Ju mindre gruppen är desto bättre är det, och ju svårare det är att hindra utomstående från att använda resursen, desto svårare blir det att vara lyckosam.

Dålig efterlevnad förödande

Många har utan att reflektera tillräcklig ansett eller trott att resurser som brukas kollektivt med nödvändighet kommer att överanvändas och förstöras, men så behöver inte alls vara fallet. I de fall då allmänningar överanvänts och förstörts, har det varit fråga om så kallad open access, det vill säga det finns inga regler alls, eller man har inte lyckats hålla på reglerna för hur resursen skall användas. Detta har ofta hänt när traditionella brukningssystem utsatts för influenser eller inträngning från ”det moderna samhället”. Exemplen på områden eller resurser som har brukats mycket framgångsrikt som samfälligheter, så kallade common property, är otaliga.

Tricket för att få samfälligheter att fungera ordentligt och inte bli open access-områden kan således vara att hjälpa grupper att utveckla regler som täcker de ovanstående punkterna.