Idag finns endast små fragment av ängs- och betesmark kvar i landska­pet, markslag som en gång i tiden var mycket vanlig. Och det går inte att nog överskatta vilken betydelse gräsmarker­nas naturtyper har för den biologiska mångfal­den i vår del av världen. Inte bara enstaka arter är hotade, utan hela den väv av tusentals arter djur och växter, som är beroende av den spe­cifika skötsel (eller hävd, som det brukar heta i dessa sammanhang) som tidigare brukats.

För det är människornas verksamhet som gjort dessa marker så artrika – de är helt och hållet kulturpräglade naturtyper. Man kan också säga att de är beroende av störningar – fagning, slåtter och efterbete ”stör” marken, genom att biomassa och näringsämnen förs bort, och trampet av djurfötter som stör mar­ken mekaniskt.

Allt detta gör att denna typ av gräsmarker har en låg vegetation, att konkurrensstarka arter hålls tillbaka, och förnatjockleken be­gränsas. På så sätt blir småväxta och kortlivade kärlväxter vanligare, och därmed blir den totala artrikedomen bland växterna högre. Som en följd ger det också fler resurser till insekter som lever av pollen och nektar, och andra djur som i sin tur lever av insekterna.

Men mycket förändrades när jordbruket industrialiserades i Skandinavien, och slåt­ter- och betesmarkerna gick från att vara livsavgörande till att hamna på undantag. Det förindustriella jordbruket behövde utnyttja betesmark och slåtterängar för att ge boskapen foder under sommar och vinter. Konstgödselns intåg gjorde att både vinterfoder och gräs för sommarbete kunde börja odlas i stor skala på åkrarna i stället, och de ogödslade markerna behövde man inte längre ta i anspråk i sam­ma omfattning. Därmed slutade många betas och slås regelbundet. Och det förändrade helt förutsättningarna för de specialiserade arterna som fanns där.

Även om slåtterängar och betesmarker inte är nödvändiga i det moderna jordbrukssys­temet, kan de ha värden som är viktiga för hela samhället, som exempelvis bevarandet av biologisk mångfald. Därför behövs det insatser från samhällets sida för att bevara och sköta dem. Det behövs också kunskap om vad som är den optimala skötseln för att bevara de natur- och kulturvärden dessa marker hyser. Ju mindre areal som finns kvar, desto viktigare blir det att sköta vad som finns kvar på bästa sätt. För faktum är att vi förlorar biologisk mångfald genom att vi slutar bruka ängs- och betesmarker, men vi förlorar också biologisk mångfald i marker som sköts med bete eller slåtter idag. Mycket restaureringsarbete har gjorts, och många marker hålls fortfarande öppna genom slåtter och bete. Men man har ändå kunnat iaktta att vissa arter minskar oro­väckande, trots åtgärder. Något mer måste till, men vad?

Svaret kan ligga i att kombinera olika slags kunskaper, ekologisk och historisk, för att sköta markerna på bästa sätt. Inom naturvården blir det allt tydligare att det behövs kunskap om den historiska markanvändningen för att hitta fram till de bästa skötselmetoderna av ängs- och betesmarker idag. Kunskap om ar­terna behöver kopplas ihop med kunskap om platsens historia, och vad den kan berätta om vilka förutsättningar arterna haft historiskt.

– Hur såg förutsättningarna på platsen ut, när dessa arter hade det bra här? Hur sköttes markerna mer i detalj och vilka förhållanden styrde hur de användes? Vad säjer historiska källor? Man behöver försöka förstå histori­en samtidigt som man funderar över vilka förutsättningar som arterna idag behöver för att trivas. Det berättar Anna Westin, docent i agrarhistoria vid CBM.

Hon har arbetat i ett flertal projekt där ett pussel lagts med hjälp av gamla dagböcker, intervjuer och historiska kartor, så väl som en gedigen kunskap om ekologi och biologi. I en satsning på skötsel av kulturpräglad natur som görs tillsammans med Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket, har Anna och hennes kollega Tommy Lennartsson utformat och lett kurser om ekologi, historia och praktisk för­valtning av slåtterängar och skogsbeten.

Att ha ett historiskt perspektiv kan visa sig vara avgörande för att hitta fram till en typ av hävd som betyder skillnaden mellan att hotade arter långsamt dör ut på en speciell lokal, och att de trivs igen och ökar. Ett exempel är tid­punkten när slåttern genomfördes.

– Det finns en utbredd uppfattning om att bara man slår så blir det bra. Men det kan vara helt avgörande när man slår, förklarar Anna Westin. Förr började slåttern vid midsommar och man höll på tills man var klar med alla ängar, vilket tog hela juli eller längre om man hade många ängar. Idag kanske man har ett fastspikat datum då man alltid slår en viss äng, men det datumet kanske är för tidigt eller för sent. Slåttertidpunkten kan avgöra om en viss art klarar sig på sikt eller inte.

Det finns redan mycket bra kunskap som är allmänt spridd om ängar, menar Anna, men också ett behov av att fördjupa kunskapen. I kurserna försöker de presentera ett tänk kring hur man kan arbeta med både ekologisk och historisk kunskap tillsammans – de utforskar verktygen i en verktygslåda för skötsel, där man kan plocka ut de delar som är relevanta för just den äng man har framför sig. För det är viktigt, påpekar Anna, att inte falla i fällan med schabloner utan att se till varje ängs unika eko­logi, förutsättningar och historia. Har det varit tidig eller sen slåtter här? Har det förekom­mit en del harvning eller gödsling, och när brukade man släppa på kreaturen till efterbete just här? Hur liftade arter omkring i landska­pet, med hö, människor och djur? Behöver arter flyttas aktivt även idag? Dagens arter har mycket att berätta om den tidigare skötseln, för den som lyssnar.

Om det finns en skärva av de gamla artri­kedomen kvar på en plats, kan det fortfarande finnas möjlighet att genom återupptagen hävd hjälpa en del arter som minskat kraftigt. Ett konkret exempel är de hundratalet rödlistade arter av fjärilar som numer finns på markerna som Upplandsstiftelsen restaurerade i projek­tet Roslagshagar. Många fler exempel finns. Men ännu hänger artrikedomen på slåtteräng­ar och betesmarker på en skör tråd, och snart kan det vara för sent att rädda den.

Fältgentiana.

Foto: Tommy Lennartsson