Naturvård som begrepp kan leda tanken fel. Det räcker inte med att vårda hotade arter och naturtyper. Ett framgångsrikt naturvårdsarbete måste vara förebyggande, utifrån en bred ansats. Idag är utmaningarna större än någonsin – vid sidan av olösta klassiska problem har nya tillkommit.

Samtidigt har möjligheterna att hantera problemen aldrig varit bättre. Kunskaperna om och förståelsen för miljöarbete har aldrig varit större än idag. Biologisk mångfald värderas högre än någonsin tidigare. Detta har avspeglat sig i form av skärpt politik och ökad hänsyn.

Försvinnande ekosystem

Ändå räcker det inte. Den största vetenskapliga bedömningen av miljötillståndet, Millennium Ecosystem Assessment, visar att ungefär 60 procent av undersökta ekosystemtjänster, som lägger grunden för mänsklig välfärd, förstörs i snabb takt. Människan minskar mångfalden i naturen, från genetisk nivå till hela ekosystem. Över 16 000 av de drygt två miljoner arter som vetenskapen hittills beskrivit hotas av global utrotning. I Sverige upptar rödlistan över hotade och missgynnade arter omkring 3 500 namn. Av däggdjuren finns hela 20 procent på rödlistan. Naturen krymper också på ekosystemnivå. Korallrev och mangroveskogar förstörs, odlingslandskap sargas och taigans urskogar avverkas snabbt.

Till huvudorsakerna hör jordbruk, skogsbruk och fiske, men även främmande arter, jakt och miljögifter. Klimatförändringen förstärker problembilden. Ytterst drabbas människan.

Listan på önskade åtgärder är lång. En utgångspunkt för arbetet är målet att hejda förlusterna av biologisk mångfald till år 2010. Det antogs på EU-toppmötet i Göteborg 2001 och slogs fast vid FN:s toppmöte om hållbar utveckling i Johannesburg 2002. Målet blev rättsligt bindande genom EU:s sjätte miljöhandlingsprogram. I Sverige har riksdagens miljökvalitetsmål Ett rikt växt- och djurliv en likartad formulering och samma ambition genomsyrar andra miljömål, såsom Levande skogar.

De forskare som har undersökt vad Levande skogar innebär menar att långt större arealer än idag måste skyddas. Rapporter visar att mellan nio och sexton procent, i genomsnitt tio procent, av den produktiva skogsmarken nedanför gränsen för fjällnära skog behöver skyddas. Det förutsätter både att värdefulla marker långsiktigt säkras och att restaurering påbörjas. Ingen forskare menar att det räcker att skydda mindre yta än idag.

Miljömålsrådet, Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket och Statskontoret bekräftar behovet av ökat skydd. Riksdagen gör detsamma i delmålet för Levande skogar om att skydda långt större ytor än idag i form av bland annat naturreservat och biotopskydd.

Regeringsformen innebär att markägare oftast har rätt till ersättning för naturvårdshänsyn. Det leder myndigheter, miljöorganisationer och flera företrädare för skogsägare till slutsatsen att budgeten för biologisk mångfald måste öka.

Hänsyn i skogen

Trots denna kompakta enighet har miljöministern föreslagit sänkta anslag till biologisk mångfald: I december 2006 beslutade den borgerliga majoriteten i riksdagen att öka anslagen under resten av mandatperioden, men i den ekonomiska vårpropositionen försvann ökningen på 634 miljoner. Miljöministern sa då att anslagen i alla fall inte skulle sänkas jämfört med 2006 års nivå. Men budgetpropositionen i september innebar sänkningar på ytterligare en halv miljard under resten av mandatperioden. Därmed urholkas ett anslag som redan är otillräckligt.

Miljöministern saknar helt förslag på hur ekvationen skyddsbehove-ersättningsregler-anslagssänkning ska gå ihop. Regeringens tycks förutsätta att mark­ägarna frivilligt ska skydda mer än idag. Just det vill inte markägarna.

Naturvård i skogen kräver mer än områdesskydd. Det krävs hänsyn i skogsbruket också. Även här är resultaten nedslående – en fjärdedel av alla avverkningar når inte upp till lagens krav på hänsyn. Detta svartskogsbruk gör situationen än mer alarmerande för de drygt 1 800 arter som är rödlistade i svenska skogar. Även på landskapsnivå pågår överavverkning. Trots det förbereder regeringen nu en skogspolitisk proposition för att öka intensiteten i skogsbruket.

Långsiktigt jordbruk

I odlingslandskapet är läget också oroande. EU:s jordbrukspolitik skickar fel signaler till lantbrukare. Den premierar inte produktionen av kollektiva nyttigheter, som öppet landskap, tillräckligt starkt, och den stimulerar onödiga miljöskador. Miljöpolitiken hindrar inte dessa utan innebär att det är i stort sett gratis att förorena. Det krävs omfattande förändringar av jordbruks- och miljöpolitiken för att åtgärda dessa problem. Exempelvis bör översynen av EU:s jordbrukspolitik leda till att medel förs från inkomststöd till landsbygdsutveckling.

Också i lantbruket är landskapsperspektivet viktigt. Effekterna på mångfalden beror inte bara på produktionen i sig på en viss betesmark eller åker, utan även på enhetens placering i landskapet. På denna punkt krävs reformer av jordbrukspolitiken och konkreta delmål för Ett rikt odlingslandskap.

Valet av produktionssystem är centralt. Ekologisk produktion är miljömässigt överlägsen, mycket tack vare förbuden mot bekämpningsmedel och handelsgödsel. När det gäller klimatpåverkan måste dock samtliga system förbättras. På denna punkt återstår mycket att göra. Också frågan om effekterna av genmodifierade organismers kräver en långt större uppmärksamhet.

Nu handlar förstås naturvård om mer än areella näringar. Tjuvjakten måste stävjas. Torvbrytning måste upphöra. Fortsatt vattenkraftutbyggnad får inte ske. Den snabbt ökande användningen av bioenergi och vindkraft måste ske med hänsyn till naturvården. Utsläppen av växthusgaser i Sverige måste minska med 40 procent till år 2020 (och EU bör sikta på samma nivå).

Insatser krävs givetvis även under ytan. Överfisket måste stoppas omgående. Behovet av långt fler marina skyddade områden är stort, särskilt sådana med permanent fiskeförbud. Strandskyddet är centralt och måste skärpas istället för att urholkas, som regeringen nu tyvärr förbereder.

Utveckla processerna

När det gäller formerna för naturvårdspolitiken finns etablerade och effektiva instrument, som bildandet av naturreservat, och behov av metodutveckling. Det är särskilt viktigt att utveckla beslutsprocesser baserade på lokal delaktighet. Det medför bättre beslut, högre effektivitet och större acceptans. Samtidigt är det viktigt att skilja på process och beslut; de senare bör baseras på regler och fattas med transparens av myndigheter eller politiker, särskilt när de rör allmänna tillgångar. Genomförandet kan däremot med fördel ske på lokal nivå, med undantag av frågor om strandskydd och rovdjursförvaltning, där den lokala nivån inte är mogen.

Till sist, på den internationella nivån finns mer att säga än vad som får plats här. Sverige bör fortsätta vara pådrivande, både direkt i olika internationella sammanhang och indirekt genom att påverka EU. Men den traditionella svenska rollen som föregångsland på naturvårdsområdet kräver ett bra arbete på hemmaplan. Regeringens nedrustning av naturvårdsarbetet måste därför omgående vändas till sin motsats.