TEMA: EKOLOGISK KOMPENSATIONPraktiken att kompensera för exploatering innehåller såväl goda ansatser som fallgropar. Hur viktar vi vinst mot förlust, när det inte finns ett enkelt sätt att mäta biodiversitet? Det är bara en av de frågor som man måste ställa sig, när man arbetar med ekologisk kompensa¬tion. Med detta nummer av Biodiverse vill vi lyfta dessa frågor till vidare diskussion. Även om exploatering kanske aldrig kommer kunna kompenseras fullt ut, kan det måhända vara den bästa vägen framåt för att ge både samhällsintressen och naturhänsyn utrymme?

Tanken är god, att det är den som exploaterar na­turresurser eller på annat sätt orsakar utarmning av ekosystem, som ska motverka eller reparera skador på bio­logisk mångfald och ekosystemtjänster. Men det reser en del frågor: Vad kan så kallad ekologisk kompensation faktiskt kompensera, och hur? Vad kan vi inte kompensera? Finns alla förutsättningar för god tillämpning på plats?

Undvika nettoförlust

Målet för ekologisk kompensation bör vara att undvika nettoförluster av biologisk mångfald och ekosystem­tjänster (det som brukar beskrivas med begreppet no net loss). Det innebär att skador vägs upp av att minst lika stora värden bevaras eller återskapas på annan plats – det kallas också biodiver­sity offsetting. De åtgärder som vidtas för att kompensera måste medföra att nya värden skapas, för att balansera den förlust som sker genom exploateringen (additionalitetsprincipen). Det räcker inte med att bara låta ett annat område förbli oexploaterat. Att restaurera eller nyskapa en biotop är en vanlig kom­pensationsåtgärd.

Förutsättningar

Restaurering för att undvika nettoför­lust är inte okomplicerat. Det finns alltid en risk att restaureringen inte lyckas fullt ut, till exempel på grund av icke reversibla förändringar i ekosys­temet, eller därför att kunskapen om ekosystemet är begränsad. Det kan finnas brist på områden som lämpar sig för kompensationsåtgärder. Även om restaureringen kan genomföras och lyckas, kan den ta lång tid, under vilken tillgången på biologisk mångfald är lägre. Det är heller inte självklart hur vi ska mäta biodiversitet, så att vi kan vikta förlust mot vinst i ekologiska termer. Avvägningen för att undvika en nettoförlust är därför av nödvändighet en förenkling, som bygger på subjektiva val.

Väga upp bristerna?

Det är ingen självklarhet att nettoför­lust går att undvika helt och hållet. Det räcker till exempel inte med att restaurera ett hektar utarmad mark för att kompensera för exploatering av ett hektar värdefull naturmiljö. Kompen­sationsåtgärder som inriktas på enskilda arter, och inte hela ekosystem, ger inte heller full kompensation. Den kanske allvarligaste invändningen är att enbart avsättningar av skyddade områden som kompensationsåtgärd inte i sig tillför något nytt värde. Om ett naturområde exploateras, och ett annat likvärdigt bevaras, så innebär det 50 procent nettoförlust av värdefull areal, även om skyddet eliminerar ett framtida hot. Med åtgärden undviks 100 procent förlust, men den ger inte 100 procent bevarande. Det ligger också en risk i det faktum att myndigheter, tack vare löftet om kompensation, skulle tillåta exploatering i områden där de annars aldrig skulle låta detta ske.

För att väga in de olika osäkerheter och brister som balanserandet mellan vinst och förlust av biologisk mångfald medför, bör mängden kompensations­åtgärder som krävs räknas upp för att skapa en säkerhetsmarginal.

Natursyn

En farhåga är om möjligheten till kompensation leder till en ändrad syn på naturen – det vill säga att all explo­atering går att kompensera. Ekologisk kompensation kan ännu inte bidra till full ekologisk ersättning för det som gått förlorat. Men kanske ska vi vara nöjda med att samhället får någon sorts gottgörelse för den oönskade ekologis­ka skada som olika typer av exploate­ring kan leda till.