Genom årtusendena har vårt svenska odlingslandskap ständigt förändrats, kanske mest påtagligt under de senaste 150 åren. Inte minst har vi introducerat nya matgrödor. Från 1600-talet: potatis, tomat, trädgårdsböna, rabarber, raps, persilja, broccoli och jordgubbar. Och under 1800-talet och senare: brysselkål, isbergssallat och majs. Med den moderna växtförädlingen har avkastningen sedan 1920-talet mångfaldigt kunnat ökas utan att ny odlingsmark behövt röjas. Hundratusentals, ja miljontals hektar våtmarker och andra biotoper viktiga för den biologiska mångfalden har på detta sätt räddats åt eftervärlden.
Sårbar underhållsförädling
Staten var tidigt en viktig aktör i den moderna växtförädlingen genom lagstiftning, utsädeskontroll och subventioner. Via bland annat utsädeslagstiftning styr samhället villkoren för det certifierade utsäde som bönder får använda. Omloppstiden för moderna utsäden i dagens Sverige är 4–8 år med bibehållna tolerans- och resistensegenskaper hos grödorna. Sedan måste dylika egenskaper återkorsas i utsädet eller vidmakthållas med ökad användning av bekämpningsmedel. Av dagens växtförädling utgörs 60–70% av sådan så kallad underhållsförädling. Med andra ord ett ganska sårbart system.
Svenskanpassat utsäde hotat
Om vi vill se svenska rapsfält även i framtiden kanske det är nödvändigt med anpassad växtförädling i statlig regi. Foto: Oloph Demker
Under de senaste årtiondena har vi sett en omfattande privatisering av tidigare statlig verksamhet inom samfärdsel (järnvägar), råvaruindustri (malm/skogar), energi (vatten- och kärnkraft) samt växtförädling. I slutet av 1990-talet abdikerade den svenska staten även från att medfinansiera svensk växtförädling. Då återstod i princip ett enda växtförädlingsföretag i Sverige, Svalöf-Weibull AB. På grund av växande utländsk konkurrens tvingades detta företag våren 2006 att avsluta sin förädling av viktiga ettåriga livsmedelsgrödor i Sverige som råg, maltkorn och potatis. Kvar blir tills vidare bland annat raps, vete och havre. I och med denna minskning av sortimentet krymper möjligheterna för svenskt lantbruk att få tillgång till anpassat utsäde för svenska odlingsförhållanden, såsom vinterhärdiga eller tidigt mognande växter. Framtidens försörjning med utsäde anpassat för odling i Sverige är därmed i gungning. Detta medför att de stora multinationella förädlingsbolagens genmodifierade sorter blir ett reellt alternativ. Om vi vill motverka denna utveckling bör vi återta det statliga inflytandet och skattefinansiera en del av växtförädlingen för att behålla möjligheten att skräddarsy utsäde som passar svenska odlares behov. Dessvärre är exemplen få på någon offentlig diskussion i Europa om den statliga växtförädlingens nödvändighet.
Dags för statlig kontroll?
Genpolitiken och den agrobiologiska mångfalden i det framtida svenska odlingslandskapet handlar alltså om några mycket grundläggande frågor:
- Kommer det i framtiden att finnas agrobiologiskt varierat och certifierat utsäde för våra viktigaste mat- och fodergrödor, vilka möjliggör minskad användning av icke-förnyelsebara energikällor inom livsmedelsproduktionen? Kommer detta utsäde att också kunna underlätta pollinatörers och deras predatorers överlevnad i odlingslandskapet och stärka den allmänna biologiska mångfalden?
- Kommer reduceringen av det så kallade gårdsundantaget i växtförädlarrättslagstiftningen (rätten att få plantera skördade frön nästa odlingssäsong utan medgivande eller licensinnehav från utsädessortens ägare) att leda till ytterligare stärkning av monokulturer i odlingslandskapet samt reducering av bönder till kontraktsbundna traktorförare?
- Kommer den privata sektorn i form av multinationella växtförädlingsföretag vara beredd att förädla och producera anpassat utsäde som möter agrobiologiskt varierade behov? Om inte, bör vi då inte redan nu överväga att via skattsedeln återta ett statligt initiativ inom växtförädlingen, istället för att kritisera privata företag för att de måste få sin verksamhet att gå ihop ekonomiskt?
Dessbättre har det redan tagits kloka initiativ rörande den senare frågan. Bland annat finns ett förslag om att upprätta ett statligt växtförädlingsinstitut inom SLU. Den kommande politiska processen lär avgöra hur mogna vi tillsammans är att inse allvaret i den enorma utmaning vi står inför. Nämligen att säkra den svenska agrobiologiska mångfalden.