I förra numret av Biodiverse (1/ 2000) fanns en artikel om genteknikens eventuella effekter i odlingslandskapet. I uppräkningen av vilka grödor och genförändrade egenskaper som testats i Sverige utelämnades det mest intressanta exemplet, nämligen amylopektinpotatisen. Den är utvecklad i Sverige av Amylogene, ett bolag ägt av Svalöf Weibull och Stärkelsen.

Färdig men inte i bruk

Amylopektinpotatisen blev färdig för marknaden redan 1997 då marknadstillstånd söktes för s.k. utsättning och odling. Genom kollaps i det politiska systemet, som stiftat lagarna som reglerar genteknikanvändningen, har politikerna ännu inte vågat fatta beslut om utsättning av nämnda potatis. Växtförädlingsföretagen kan inte göra annat än följa stiftade lagar men förväntar sig samtidigt att stiftande myndigheter behandlar tillståndsansökningar i anständig tid.

Potatis blir papper

Sverige tillhör en av världen största pappersproducenter och för vissa papperstyper används stärkelse för hållbarhet och användarkvalitet. Potatis innehåller stärkelse av två olika typer, amylos med långa raka kedjor och amylopektin med grenade kedjor. Vanlig potatis innehåller cirka 70 procent amylopektin och 30 procent amylos. Vid användning av stärkelse i pappersindustrin behövs ren amylopektinstärkelse. Hittills har man tekniskt modifierat stärkelsen med aggressiva kemikalier och betydande energiåtgång.

Utvecklingsarbetet för att få ren amylopektin direkt från fältet, började i mitten av 1980-talet med hjälp av både konventionell teknik och genteknik. Tillräcklig variation stod dock inte att finna inom potatissläktet för att nå målet med konventionell korsningsteknik. Med genteknik lyckades man på några få år däremot få fram den önskvärda egenskapen och genkonstruktionen patenterades 1990.

Genom att vända genen för amylossyntesen bak och fram och sätta in den igen i potatisen så erhålls en blockering av amylostillverkningen i potatisplantan. Då bildas enbart amylopektin. För att införa och finna gentransformerade celler så har också en markörgen för kanamycinresistens (antibiotikaresistens) kopplats till amylosgenen.

Den nya potatisen har alltså två extra gener utöver de ca 100 000 gener som i övrigt finns i potatisen. Den tillförda genen och egenskapen kan sedan på normalt sätt korsas vidare i förädlingsarbetet. Egenskapen har visat sig stabil i hittills cirka 10 generationer.

Lim till bilindustrin

Den rena amylopektinstärkelsen sparar mycket energi och kemikalier i pappersindustrin. Stärkelseråvaran kan dessutom hämtas från svenska fält. Alternativet, om råvaran ändå måste tekniskt modifieras, är billig stärkelse från världsmarknaden t ex amerikansk majsstärkelse.

Den nya amylopektinstärkelsen är också intressant för limindustrin som förser bilindustrin med stora mängder lim. Nuvarande återvinningsbara limtyper måste transporteras uppvärmda för att bibehålla sina tekniska egenskaper medan lim med utgångspunkt i amylopektinstärkelsen kan transporteras kalla. När stärkelsen utvunnits återstår en restprodukt som kallas pulpa. Denna används till foder. Pulpan kan också återspridas som gödsel på de fält där amylopektinpotatisen odlats.

Ingen fara för spridning

Potatis utsädesproduceras i vegetativ form d.v.s. genom att sorten knölförökas och knölarna används som sättpotatis. På våra breddgrader används fröförökning enbart inom växtförädling i växthus. Vid odling blommar enbart vissa sorter och mycket sällan sätter de frö. Spillfrö eller annan fröspridning saknar betydelse vid potatisodling i Sverige. Eventuell pollenöverföring mellan sorter saknar helt effekt på den skördade knölen. Spillknölar från odling kan finnas kvar i marken men har dålig överlevnadsförmåga vid jordbearbetning och i vårt vinterklimat. Eventuella överlevande spillknölar flyttar sig inte heller från fältet. Spridningsmöjligheterna är alltså mycket begränsade för potatis i vårt land. Det finns inte heller några korsbara släktingar hos oss även om både nattskatta och besksöta är Solanumarter.

Raps korsar sig inte med åkersenap!

Raps tillhör släktet Brassica och åkersenap släktet Sinapis. En anledning till att de bestämts till olika släkten är att de inte är korsbara med varandra trots ihärdiga försök inom växtförädlingsbranschen sedan 1930talet. Att denna felaktighet upprepas i Biodiverses artikel förvånar emellertid inte, då uppgiften hämtats från den auktoritativa källan Naturvårdsverkets hemsida. Trots påpekande har Naturvårdsverket inte tagit bort eller korrigerat denna felaktighet. Raps och rybs är korsbara med det sällsynta åkerogräset åkerkål (Brassica rapa) medan de inte är korsbara med det mycket vanliga ogräset åkersenap (Sinapis arvensis).

Risk definieras som sannolikheten att en händelse skall inträffa, multiplicerad med konsekvensen av att händelsen inträffar. Den spridda felaktigheten ger ett orätt intryck av att sannolikheten är stor att raps och åkersenap korsar sig, medan den i verkligheten är i princip noll, dvs risken är minimalt liten. Även om dessa växter skulle vara korsbara, så är det egenskapens ekologiska risker som måste bedömas. Hittills har ny herbicidtolerans mest testats i raps och denna egenskap saknar konkurrensfördel för ett ogräs utanför åkern där herbiciden inte används.

Superogräs mediamyt

Idag finns inget kemiskt bekämpningsmedel som kan skilja på raps och åkerkål. Om rapsen tillförs t ex Roundup-tolerans så kan även åkerkål bekämpas. Om denna egenskap skulle korsas över till åkerkålen är vi tillbaka i ruta ett: åkerkål kan inte bekämpas i raps. Däremot kommer åkerkålen även i fortsättningen att som hittills kunna bekämpas i alla andra grödor med de där använda preparaten även om den blir Roundup-tolerant. Superogrästeorin är en massmediamyt som saknar underbyggnad. De problem som finns med ny herbicidtolerans handlar om strategiska problem i odlingen, inte om ekologiska problem utanför åkern. Ekologiska problem med herbicider i jordbruket gäller generellt, inte specifikt för ny gentransformerad herbicidtolerans.