Den svenska modellen för hänsyn och artbevarande i skogslandskapet bygger på tre delar: den generella hänsynen, förstärkt hänsyn, samt avsättningar och skyddad skog (reservat, nationalparker, naturvårdsavtal). Generell naturhänsyn definieras som ”den naturhänsyn man generellt tar i alla bestånd vid alla typer av skogliga åtgärder, till exempel bevara död ved, gamla träd, hålträd eller vissa mindre miljötyper”.
Generell hänsyn otillräcklig
I en rapport från CBM sammanfattas den forskning som utvärderar generell hänsyn. Rapporten visar att det finns försvinnande få studier som jämför betydelsen av olika generella hänsyn med varandra, och knappt någon som jämför de nuvarande hänsynen med utökade eller förändrade hänsyn. Det finns inte heller stöd för att enbart generell hänsyn kan bevara arter på lång sikt – hänsynsnivåerna är för låga. Däremot är alla de faktorer som tas upp i skogsvårdslagen (SVL) viktiga för den biologiska mångfalden: hänsynsytor, detaljhänsyn i form av enstaka naturvårdsträd eller död ved, trädkorridorer, ökat lövinslag, speciella hänsyn till vissa djur- och växtarter med mera.
Vissa substrat som är viktiga för mångfalden har helt missats i lagstiftningen, och dessa utelämnas också i litteraturgenomgången. Ett exempel är bränd ved och bränd skogsmark. Hänsyn till sådana substrat skulle kunna bestå i att vänta några år innan brända hyggen med stora mängder död ved återplanteras, eller att man lämnar större mängder substrat efter naturliga bränder. Ytterligare faktorer som påverkar mångfalden, men som inte nämns i SVL är variation i trädarter, ålder och luckighet, fragmenteringsgrad, isolering av bestånd, samt kontinuitet.
Brandfält med bränd ved är ett viktigt habitat för biologisk mångfald som inte tas upp i skogslagstiftningen. Vänta ett par år med att återplantera hyggen med stora mängder brandved. Foto: Oloph Demker
Viktiga gränsdragningar
En viktig fråga är vilka nivåer av hänsyn som krävs för att ge effekt. Enligt SVL ska den hänsyn lämnas som gör mest nytta för mångfalden, men totalt krävs inte mer hänsyn än 10 % av virkesvärdet. Om man räknar om det till antal kvarlämnade träd per hektar hamnar man på 15–25 träd. Att lämna 15–25 träd kan ha betydelse för en del störningsgynnade arter som kräver solexponering, för arter som sitter på ek och andra pionjärträd, eller för rovfågelbon. Det finns dock inget exempel på att arter som kräver trädkontinuitet och mer skuggiga förhållanden kan överleva med så få kvarlämnade träd oavsett om träden lämnas utspridda eller i grupp. Om en avverkning ligger under eller strax över lagnivån är därför ur naturvårdssynpunkt inte det intressanta, utan snarare hur rådgivningsnivån är utformad och i vilken mån markägarna följer råden.
I ett brukat landskap är det viktigt att spara de kvaliteter som finns samt se till att lämna spridningsvägar och substrat tillgängliga för kolonisering i omgivande bestånd. I många områden är det inte tillräckligt att bara spara de naturvärden som finns, utan man behöver också skapa naturvärden genom restaurering. Det är summan av all hänsyn på landskapsnivå som är viktig för bevarandet av biologisk mångfald – inte detaljerna var för sig. En större flexibilitet där hänsyn tas till summan av hänsynen på landskapsnivå istället för hänsynen i enskilda bestånd skulle troligtvis kunna generera bättre naturvård – både ekonomiskt och ekologiskt. Detta blir än mer aktuellt i och med att stubbrytning och intensivodling kan komma att introduceras i större skala.