Utmaning att integrera kunskap mellan byråkrater och praktiker
En oändlig mängd relevant kunskap finns hos olika aktörer. Tyvärr används ofta bara en bråkdel av den. Det finns fortfarande barriärer mellan de traditionella sektorsgränserna och mellan forskning, myndigheter och samhället. Anledningarna till att dessa barriärer upprätthålls är flera, bland annat kulturskillnader, till exempel sättet att kommunicera och tidsbrist. Men ibland tyvärr också prestige- och revirtänkande. Ett exempel är att många myndigheters arbete primärt baseras på teoretiska utredningar och forskning och sällan tar tillvara på den kunskap som finns hos brukare, markägare och andra aktörer. Den kanske största utmaningen är att integrera kunskap mellan byråkrater och praktiker, två grupper som möts alltför sällan. Det är stor skillnad mellan att bara utbyta information och att faktiskt integrera kunskap. Det senare kräver tid, dialogkompetens, vilja och ödmjukhet och ofta ett förändrat arbetssätt.
Inom mitt arbete på Riksantikvarieämbetet är jag engagerad i flera projekt där vi jobbar över sektorsgränserna i en blandning av myndighetspersoner, forskare, intresseorganisationer och praktiker. Vi har till exempel rest runt i landet och besökt Sveriges kulturreservat för att diskutera förvaltnings- och skötselfrågor. Vid dessa möten har vi försökt att träffa myndighetsrepresentanter tillsammans med markägare och brukare. Jag är också engagerad i ett projekt som handlar om hantering av träd på kyrkogårdar, i parker och alléer, där arbetsgruppen består av forskare och representanter från flera olika sektorer med delvis helt olika perspektiv i frågan. Ytterligare ett exempel är vårt arbete med fäbodar där vi har diskuterat biologiskt kulturarv i fäbodsmiljöer, både på kontoret och i fält. På dessa möten har vi haft flera centrala myndigheter, länsstyrelser, forskare och brukare på plats.
Att arbeta över sektorsgränserna med kunskapsintegrering tar ofta längre tid men är samtidigt utvecklande för alla inblandade, ger helt nya perspektiv och ger också mer långsiktigt hållbara resultat.
FABIAN MEBUS, Riksantikvarieämbetet
Insikt genom helhetssyn
Genom att använda olika sakkompetenser för att belysa problem ur flera olika aspekter, läggs grunden till en djupare förståelse.
I mitt arbete har jag alltid försökt höja blicken och se saker och ting i ett större sammanhang och då blir kunskapsintegrering ett viktigt verktyg.
Jag arbetar med fjällen där renskötaren är en nyckelperson för att förstå markanvändningens villkor. I dagsläget är jag projektledare för ett stort informationsprojekt i världsarvet Laponia. Vi har inlett ett arbetssätt där vi är ute tillsammans: ekologer, arkeologer, renskötare, kommunikatörer och geologer. Vi försöker förstå varför landskapet ser ut som det gör ur ett helhetsperspektiv. Vi lär oss väldigt mycket av varandra. Vi ser mer tillsammans än summan av vad var och en ser. Till och med den andliga dimensionen av landskapet finns med. Det är ett mervärde jag aldrig hade vågat hoppats på.
MARIE BJÖRKLUND, länsstyrelsen Norrbotten
Diskussionsvandringar ger uppslag till nya frågor
I mötet mellan olika ämnen och kunskapssystem föds nya frågor och ny kunskap. För mig handlar kunskapsintegrering om att kombinera akademisk kunskap från olika forskningsfält, med praktisk och erfarenhetsbaserad kunskap.
Akademisk kunskap är ofta både djup och specialiserad men blir gärna också väldigt smal och fragmenterad. För att få vetenskapliga resultat kan man sällan väga in allt som har betydelse för resultaten. Men en brukare måste förhålla sig till allt som har betydelse för sin verksamhet och har därför en bred kunskap baserad på många års erfarenhet om hur naturen fungerar i relation till markanvändning. Det är erfarenhet som kan vara svår att mäta på ett akademiskt erkänt sätt, men som är oerhört viktig för att förstå helheten. Om man jobbar med biologisk mångfald i någon typ av brukad miljö har man oerhört mycket att vinna på att integrera akademisk- och erfarenhetsbaserad kunskap.
Jag arbetar tvärvetenskapligt i flera projekt genom att väva samman historisk och ekologisk kunskap. Jag har exempelvis förmånen att delta i kunskapsuppbyggnad inför informationssatsningen för världsarvet Laponia. En viktig del har varit att genomföra diskussionsvandringar i områden viktiga för renskötseln, där renskötare, ekologer, arkeologer, agrarhistoriker och länsstyrelsetjänstemän har kommit in och delat med sig av sin kunskap och erfarenhet. I diskussionerna har jag lärt mig av de andra deltagarna och kommit hem med ny kunskap och nya perspektiv på min tidigare kunskap samt uppslag till nya frågor att gå vidare med.
ANNA DAHLSTRÖM, CBM
Nödvändigt att tidsplanera för kunskapsintegrering
Det tar tid att få kunskaper att mötas och interageras. Att faktiskt planera in kunskapsintegreringen i arbetsprocessen är nödvändigt, annars riskerar den att utebli på grund av tidsbrist och osäkerhet om hur man ska mötas, då det inte finns några färdiga mallar att utgå ifrån när det gäller arbetssätt eller hur resultaten ska tolkas. Det är slående hur svårt det kan vara att åstadkomma kunskapsintegrering.
Jag har dels arbetat teoretiskt med begreppet kunskapsintegrering genom regeringsuppdraget Naptek (Nationellt program för bevarandet av lokal och traditionell ekologisk kunskap), dels praktiskt genom att jag deltagit i arbetsgruppen för Riksantikvarieämbetes projekt: Biologiskt kulturarv i fäbodmiljöer. Jag har också arbetat med Sametinget i ett projekt vars syfte är att presentera ett samlat perspektiv på renskötselns påverkan på biologisk mångfald utifrån både traditionell kunskap och publicerad forskning.
Trots svårigheterna har året visat hur viktigt det är att olika kunskaper möts, inte bara ur etiskt perspektiv utan även för de positiva synergieffekter som uppstår när olika kunskapssystem möts och berikar varandra.
WERONIKA AXELSSON LINKOWSKI, CBM
Apmut-Ivar Kuoljok berättar om vedhuggning i fjällbjörkskogen runt Sáltoluokta, under en diskussion om hur nyttjande av träprodukter genom tiderna bidragit till att forma björkskogen.
Foto: Tommy Lennartsson