Argumenten om att skogen bör brukas mer intensivt baserar sig bland annat på att skogen binder mest koldioxid i unga år, då den växer som mest. Vidare framförs att skogsråvaror kan ersätta fossila bränslen, eftersom biobränsle inte tillför något nettotillskott av koldioxid till atmosfären då kolet ingår i skogens naturliga kretslopp. Vi menar att dessa argument kan diskuteras och även att en motsatt strategi kan användas i klimatarbetet. Vägen mot ökad hållbarhet i skogsbruket kan i stället gå mot en tillfällig minskning av avverkningstakten för att bygga upp ett större virkesförråd med äldre skogar. I rapporten ”En ny svensk skogsmodell – Förslag till rättsliga förstärkningar för att nå miljö och skogspolitiska mål”, föreslår vi ändringar i miljölagstiftningen för att uppnå detta.
Vad gäller kolbindningen i skogen så finns det i en gammal skog redan en stor mängd koldioxid bunden i träden och som humus i marken. Vid avverkning frigörs en stor del av detta kol, antingen direkt genom nedbrytning av humus och döda växtdelar eller längre fram beroende på hur råvaran används. Att ung skog binder koldioxid snabbare är förvisso sant, men det tar flera decennier innan den koldioxid som släppts ut i samband med en avverkning åter bundits i skogen. Vill man ha en klimatnytta redan idag bör man således låta skogen stå och bygga upp vedförrådet och skogens kollager ytterligare.
Miljöeffekten av att hämta biobränslen ur skogen förutsätter att skogsråvaran faktiskt används för att ersätta fossila bränslen. Efterfrågan på biobränslen är för tillfället relativt mättad. Våra fjärrvärmeverk eldar till stor del sopor och enligt prognoserna kommer energibehovet inte att öka dramatiskt. Det saknas i dagsläget en storskalig lösning för att ersätta fordonsparkens bränslen med skogsråvara och därtill finns andra bränslen och el som alternativ. Ett ökat uttag ur skogen riskerar därför istället att resultera i en ökad konsumtion av papper och andra mer kortlivade skogsprodukter.
Ett överhängande problem med en ökad avverkningsnivå och produktionstakt i skogsnäringen är konflikten med andra mål som samhället har satt upp, såsom att stoppa förlusten av biologisk mångfald. Redan idag ser vi att många arter är hotade av skogsbruket och bland annat på grund av det så bedöms de svenska miljökvalitetsmålen för skogen som icke möjliga att nå. Ansvaret för att nå miljömålen i skogen ligger till stor del hos markägarna inom ramen för det så kallade sektorsansvaret. Även enligt miljöbalken har markägaren ett förvaltaransvar som innebär att markägaren inte får bruka eller förändra naturen på ett sådant sätt att den utarmas.
Men även det allmänna har ett ansvar. Enligt regeringsformen ska det allmänna främja en hållbar utveckling, där biologisk mångfald utgör en viktig komponent. Ett centralt verktyg för att styra mot uppsatta mål är lagstiftning. Den lagstiftning som omgärdar skogen idag är emellertid motstridig och i många fall otillräcklig för att nå målen. Skogsvårdslagstiftningen är ett resultat av den avreglering som skedde i början på 1990-talet enligt modellen om ”frihet under ansvar”. Även om ett av målen med skogsvårdslagen (SFS 1979:429) är att behålla biologisk mångfald är kraven på miljöhänsyn för lågt ställda för att kunna driva igenom målet. Sedan avregleringen har dock miljölagstiftningen vunnit terräng och genom artskyddsförordningen (SFS 2007:845) har ett strikt skydd för fåglar och vissa andra arter införts som förbjuder avverkningar som kan förstöra eller försämra viktiga livsmiljöer. Regleringen är mycket komplex och svår att förena med dagens skogsbruk, varför lagstiftningen i praktiken har negligerats under lång tid. Vi har idag två parallella författningar där slutresultatet riskerar att bli varken hackat eller malet. För att få till stånd ett mer effektivt resursutnyttjande och samtidigt ett ändamålsenligt skydd för arter och andra värden i skogen behöver lagstiftaren sätta ner foten och ta ett helhetsgrepp om skogen, klimatet och ekosystemtjänsterna.
En hållbar strategi för skogen behöver ta hänsyn till den mångfald av ekosystemtjänster som skogen erbjuder. Den strategin bör bygga på principen att ”gammal skog räcker till mer”. Detta kan göras genom en förhöjd medelålder på skogen och en tillfällig minskning av avverkningsvolymerna. Genom att öka virkesförrådet och höja åldern på skogen kan den fortsätta att bidra till 1) en hög kolbindning, 2) bättre och mer råvara till skogens produkter, 3) bättre förutsättningar för ekoturism och friluftsliv, 4) större biologisk mångfald, 5) mindre påverkan på skogliga vatten och 6) mindre markskador och skador på kulturminnen.
Vi vill således utmana påståendet att ett intensifierat brukande av skogen skulle vara ett strategiskt och hållbart alternativ till lösningen på klimatproblemet. Ett sådant tillvägagångssätt strider snarare mot hållbarhetsprinciperna och går stick i stäv med andra viktiga samhällsmål och internationella åtaganden.