Att möta människor som ideellt eller yrkesmässigt arbetar med förvaltning av naturresurser är att möta människor med stort engagemang. I möten med människor intresserade av nya former av samförvaltning är det tydligt att deras erfarenheter, sammanhang och kunskaper varit olika – så olika att deras olika utgångspunkter och slutsatser ibland gör det svårt för dem att förstå varandra. Under det gångna året har forskare i projektet Innovativ förvaltning träffat ett stort antal människor med ena eller bägge fötterna i naturresursförvaltning och uppmärksammat dessa svårigheter, som kan ha att göra med att aktörerna av olika skäl inte ser varandra som legitima samförvaltningspartners. Men olikheterna kan också innebära att de tillsammans kan bli mer kompetenta att förvalta än vad de är enskilt.
Frustration över brist på resultat
I svensk natur finns värden som anses omistbara och som bör bevaras för framtida generationer. Vilka värden som skall bevaras, hur de kan bevaras, hur mycket som skall bevaras, vilka andra mål som samtidigt kan uppnås, samt vem som bör och kan ta ansvar för detta, är däremot föremål för diskussion.
I maj 2005 ordnades ett seminarium i samarbete med Folkrörelserådet i riksdagens andra kammarsal på temat Lokal förvaltning av naturresurser – från ord till handling. Bland seminariedeltagarna fanns en frustration över att det som man i regeringens skrivelse En samlad naturvårdspolitik uppfattade som en strävan mot ökad delaktighet, inte fått konkreta resultat i praktiken. Regeringen konstaterar i skrivelsen att ökad dialog och delaktighet på lokal nivå på sikt gynnar naturmiljön, och att kopplingen mellan naturvård och regional utveckling är ömsesidig. Man skriver bland annat att ”innovativa lokala förvaltningsformer skall prövas”. I skriften sägs däremot inget om vad som menas med lokala förvaltningsformer och vilka mandat de har, dialog och delaktighet eller hur delaktigheten skall åstadkommas.
Miljöminister Lena Sommestad presenterade på seminariet ett tiopunktsprogram för att underlätta processen att utveckla förvaltningslösningar så nära brukarna som möjligt. Som en direkt konsekvens av detta seminarium och de frågor som där diskuterades, startades projektet Innovativ förvaltning av naturresurser.
Två huvudaktörer
För att kunna diskutera olika aktörer och deras mandat och förutsättningar vid samförvaltning, har forskarna valt att utgå från två viktiga aktörer: den lokala aktören, förankrad i sin bygd och den regionala tjänstemannen. De två aktörerna framställs på ett schablonartat sätt för att underlätta generella resonemang om deras olika roller, deras sätt att förhålla sig både till varandra och till frågan om samförvaltning.
Vad är det som driver de lokala aktörerna? Varför är bygden så viktigt för dessa människor? Vad innebär det att vara del av en bygd och känna ansvar för just den bygden? Under mötena med lokala aktörer har forskarna mött en kärlek till den plats där man lever och en önskan att förvalta de värden som finns där från tidigare generationer till kommande generationer.
– Kärleken till platsen där man bor och ansvaret att förvalta naturresurser kan gå hand i hand med andra visioner om att upprätthålla till exempel lokal samhällsservice och lokal administration. Det kan handla om att förbättra vägarna, bevara skola och förskola och utveckla äldreboende, berättar projektledaren Karin Eksvärd vid SLU.
– Lokalt förvaltarskap kan vara en möjlighet att utveckla ett engagemang för det lokala samhället genom att verka för att besluten flyttas närmare bygdens befolkning, fortsätter hon.
Idén om ett större inflytande över de lokala naturresurserna kan alltså ses inte bara som ett mål utan också som ett medel, en strategi för att stärka den lokala gemenskapen och öka de boendes handlingsutrymme generellt.
Framsteg genom svårigheter
I framställningen lyfter forskarna fram svårigheter och problem med samförvaltning, vilket medför risken att läsaren får uppfattningen att samförvaltning främst medför problem.
– Det är inte vår avsikt att bli uppfattade på det viset, kommenterar Karin Eksvärd.
– Vi tror i grund och botten att samförvaltning i många situationer kan medföra förbättringar. Vi lyfter fram svårigheter förknippade med samförvaltning för att lära oss och andra samförvaltning som en möjlighet. En del av de initiativ till samförvaltning som ingår i studien har varit laddade av intressemotsättningar, missförstånd och känslor av kränkningar och oförrätter. Men just detta visar något av problematiken i skapandet av nya förvaltningsformer. Därför utgör de också ett viktigt underlag till skriften.
För att levandegöra händelser och samtal använder författarna citat som nedtecknats i samband med kunskapsdialogerna. Citaten kommer från alla inblandade och ger uttryck för hopp, frustration, ilska, oförståelse, glädje och en vilja att mötas. Några exempel:
Jag känner att man är bara förvaltare en kort stund, man har en skyldighet mot sina barn. De har sina rötter här. Barnen kommer hem och vill bygga eget här, de har varit med om att restaurera.
Lokal aktör
Nu vill vi vara med och påverka! … Det har alltid funnits egen förvaltning av naturresurserna här. Vi var rädda för herrarna i Bryssel. Besluten flyttades från Astad, till Bstad – nu måste vi säga nej när det flyttas över till Bryssel…
Aktör i lokal utvecklingsgrupp
”Det är ett stort steg att lämna över [ansvaret för] skötselplanen. Det kräver kompetens. Naturreservat bildas ju inte för att tillgodose lokala intressen utan för nationella intressen… Jag tror snarare att man skall tänka sig gemensamt framtagande av skötselplanen”.
Regional tjänsteman
Nödvändiga tolkningar
Rapporten präglas, eller begränsas om man vill, av forskarnas intressen inom ämnesområdena kommunikation, konflikthantering, lärande, landbygdsutveckling och demokrati. Det finns andra aspekter av samförvaltning som inte uppmärksammas, till exempel juridiska och äganderättsliga frågor och ekonomiska konsekvenser av samförvaltning.
En annan verklighet som man inte kommer ifrån när det gäller kvalitativa analyser är forskarens egna tolkningar.
– Vi har valt tolkningar som har en poäng att tillföra resonemangen om samförvaltning. Att tolka innebär alltid en risk att begå misstag, men att avstå från att tolka medför risken att inte våga se och lära, förklarar medförfattaren Lars Hallgren vid SLU.
Det fortsatta arbetet med samförvaltning kan underlättas avsevärt om de aktörer som nu deltar i sådana initiativ uppfattar att deras strävan att pröva och utveckla nya förvaltningsformer får stöd från centralt håll. Att de politiska intentionerna sätter tydliga ramar och gränser för hur ”långt” den lokala delaktigheten kan och bör sträcka sig.
– Vår uppfattning är att alla inblandade aktörer skulle vinna på om gränserna för samförvaltning vore tydliga. Vilka ramar som inte får överskridas, men också vad man uppmuntras till att pröva och utveckla från politiskt håll, avlutar Karin Eksvärd.