TEMA: KUNSKAPSINTEGRERINGHur kan vi skapa en process som leder till ökad kunskap och en uthållig utveckling av en naturresurs när människor tycker väldigt olika om sakfrågan, har olika ideologisk bakgrund och olika sätt att kommunicera? I den här artikeln presenterar vi dialog som ett fruktbart sätt att arbeta med naturresursfrågor och diskuterar vad som kännetecknar en framgångsrik dialogprocess.

Åsikterna i pratbubblorna i den här artikeln är hämtade från en pågående process initierad av Naturvårdsverket där företrädare för olika perspektiv samtalar kring allemansrättens framtid. Processen kan ses som typisk för flera av dagens beslutsprocesser kring naturresurshantering, och avspeglar den moderna naturvården som handlar om funktionen av hela ekosystem och vikten av att olika intressen involveras i processen. Detta kräver ofta samarbete mellan många olika typer av intressenter: boende, markägare, jord- och skogsbruksföretagare och myndigheter. På enheten för Miljökommunikation på SLU forskar vi kring delaktighet och förändringsprocesser där vi utgår från att en hållbar utveckling i hög grad kräver förståelse för sociala och kommunikativa aspekter. Nedan diskuterar vi vad som kännetecknar en samverkansprocess som leder till att de medverkande kommer vidare, lär sig förstå och hantera konflikter och får ökad kunskap. Sammantaget leder detta till en ökad gemensam kunskapsbas och mer hållbara beslut kring våra naturresurser.

Gemensamt lärande

De motstridiga åsikterna i pratbubblorna har uttalats av medverkande i dialogprocessen ”Dialog om allemansrätten”. Åsikterna speglar ett starkt engagemang kring allemansrätten och bottnar i viktiga erfarenheter och kunskaper om frågan. Just därför utgör de en stor potential för gemensamt lärande. Om alla deltagare i processen hade haft samma erfarenheter och kunskap hade det inte funnits något att lära av varandra.

För att kunskaper ska integreras, i och mellan människor, krävs ett gemensamt lärande. Deltagarna måste tillsammans utforska varandras perspektiv, lyssna och våga ifrågasätta både sina egna och andras ståndpunkter. På så sätt kan hela gruppens kunskap gemensamt utvecklas. I idealfallet försöker alla parter förstå vad andra medverkande försöker säga, och låter det berika den egna synen på saken. Det behöver inte betyda att de håller med varandra, är överens om en gemensam lösning eller förhållningssätt, men alla parter har fått möjlighet att skaffa sig en rikare bild av frågans komplexitet. De har kanske fått klarhet i exakt vad det är de inte kan komma överens om.

Grunden för ömsesidig tillit

Det kan vara svårt att uppnå den atmosfär som krävs för att människor som deltar i en dialog faktiskt ska lyssna på vad de andra parterna har att säga. Det är viktigt att undvika debattklimat där det blir en kamp om att vinna argumentationen för att istället skapa utrymme för de medverkande att lita på situationen och vilja bidra och delta. Det finns olika sätt att beskriva principerna för sådan delaktighet. En modell är skapad av den amerikanska forskaren Susan Senecah. Hon har, baserat på erfarenheter av en lång rad försök att skapa samarbete mellan myndigheter och berörda intressenter kring hanteringen av naturresurser, ringat in tre kriterier som behöver vara uppfyllda för att de inbjudna intressenterna ska känna sig genuint delaktiga. Dessa kriterier är:

• tillträde (access på engelska)

• respekt (standing på engelska)

• inflytande (influence på engelska)

Tillsammans bildar kriterierna tillträde, respekt och inflytande en treenighet som lägger grunden till ömsesidig tillit mellan de inblandade parterna. Denna tillit är enligt Senecah, en förutsättning för konstruktiv kommunikation och därmed gemensamt lärande.

Principerna som möjliggör kunskapsintegrering

Om kriterierna för samverkan och deltagande (se faktaruta) är någorlunda uppfyllda under processen, har grunden lagts för ett arbetssätt som skapar möjligheter för dem som deltar att lära och utveckla kunskap tillsammans. Forskning och utvärderingar som gjorts vid enheten för Miljökommunikation visar att människor som deltagit i sådana processer uppskattar att vara delaktiga och att få lära sig hur andra ser på deras åsikter. De upplever också att de får en mer nyanserad bild av problemet och nya idéer om hur de kan arbeta vidare. En god dialog ger erfarenhetsutbyte som i sin tur leder till en bredare gemensam kunskap vilket ger en bas för mer välgrundade och hållbara beslut. I sammanhanget är det viktigt att påpeka att dialogprocesser och samverkan måste få ta tid. Det kan ta flera år att nå den tillit mellan människor som är nödvändig för att göra kunskapsintegration möjlig.

Vi har här försökt beskriva hur vi i vår planering strävar efter att uppfylla de tre kriterierna för en givande process genom att ge exempel från en pågående dialog. Det är viktigt att påpeka att processen kring allemansrätten är i full gång, så än kan vi inte bedöma kvalitén på just den dialogen.

 

Delaktighetens treenighet i praktiken

1. Tillträde (tillgång till information)
Tillträde betyder att människor som direkt eller indirekt berörs av problematiken ges tillgång till information om samverkansprocessen och dess syfte; vilka frågor som ingår, vilket mandat och vilka ramar arbetet har.

Exempel: När Dialog om allemansrätten planerades utgick vi och de ansvariga vid Naturvårdsverket från att människor som bjöds in till processen skulle uppfatta inbjudan och processen olika. Den som deltagit i en dialog som havererat har andra föreställningar och förväntningar på hur det kommer att bli, än den som deltagit i en dialog som varit konstruktiv. Och den som har erfarenheter av att miljövårdande myndigheter inte lyssnar kan kanske tro att det finns en dold agenda bakom hela initiativet till dialog. För att människor som bjuds in inte ska ha felaktiga förhoppningar, måste informationen om vad det är de bjuds in till utformas så att de snabbt får en rättvisande bild av vad det handlar om och inte handlar om. I dialogen om allemansrätten gick informationen ut både skriftligt och muntligt och under det inledande mötet diskuterades syftet med och ramarna för dialogen ingående.

2. Respekt
Att de inbjudnas åsikter och intressen respekteras är inte självklart bara för att de givits möjlighet att förstå vad processen handlar om (se tillträde). Respekt innebär att människor som deltar får plats att dela med sig av sina perspektiv, önskemål och erfarenheter och utrymme att lyssna på och diskutera andras.

Exempel: De finns många olika och motstridiga åsikter om allemansrätten och en viktig utgångspunkt för dialogprocessen var att representanter för så många av dessa intressen som möjligt skulle bjudas in. Men för att möjliggöra konstruktiva samtal var det också viktigt att sätta ett tak för antalet deltagande. Med de nuvarande cirka 25 deltagarna hoppas vi att vi fångat upp en bredd av olika intressen samtidigt som det går skapa utrymme för dem som deltar i processen att både tala och lyssna, att diskutera det andra har att säga, jämföra med egna önskemål och tillsammans komma fram till om åsikter som yttras är relevanta och ryms inom ramen för syftet med dialogprocessen. Vi bestämde också tidigt att anlita en erfaren extern processledare utan andra intressen än att leda och möjliggöra konstruktiva samtal.

3. Inflytande
Konsekvensen av tillträde och respekt är inflytande. Inflytande betyder inte att allas åsikter och önskemål alltid kan accepteras och påverka beslutsprocessen. Inflytandet handlar om att människor tillsammans kan påverka inom ramen för det mandat som gäller för arbetet. Inom dessa ramar måste det finnas möjlighet att tillsammans komma fram till hur beslutsfattandet ska gå till; hur arbetet ska utformas; hur frågor och förslag ska prioriteras, och hur information om arbetet ska spridas med mera. Utrymmet för inflytande behöver inte vara fullständigt, men människor behöver känna att de har kontroll över tillräckligt stor del av processen för att det ska bli meningsfullt att delta.

Exempel: Det fanns redan från början vissa givna ramar för dialogprocessen. Dessa syftar till att öka förståelsen mellan olika intressen kring allemansrätten och ge deltagarna utrymme att tillsammans lära sig mera om och av varandra, om olika sakfrågor och värderingar som hänger samman med allemansrätten. Vi tänker oss att det är fullt möjligt att dialogen leder till att de medverkande tillsammans kommer fram till idéer om hur man kan arbeta vidare med lösningar kring vissa problem knutna till allemansrätten. Dock, och det är viktigt, ger dialogen inte
utrymme för förslag som river upp gällande bestämmelser. Detta är alltså den yttre ramen, eller mandatet för processen. Inom detta mandat finns det utrymme för de medverkande att tillsammans utforma dialogen, fatta beslut om vilka frågor som ska tas upp och vilka som inte ska tas upp, och fatta beslut om huruvida ytterligare intressen behöver bjudas in.