Åsikterna i pratbubblorna i den här artikeln är hämtade från en pågående process initierad av Naturvårdsverket där företrädare för olika perspektiv samtalar kring allemansrättens framtid. Processen kan ses som typisk för flera av dagens beslutsprocesser kring naturresurshantering, och avspeglar den moderna naturvården som handlar om funktionen av hela ekosystem och vikten av att olika intressen involveras i processen. Detta kräver ofta samarbete mellan många olika typer av intressenter: boende, markägare, jord- och skogsbruksföretagare och myndigheter. På enheten för Miljökommunikation på SLU forskar vi kring delaktighet och förändringsprocesser där vi utgår från att en hållbar utveckling i hög grad kräver förståelse för sociala och kommunikativa aspekter. Nedan diskuterar vi vad som kännetecknar en samverkansprocess som leder till att de medverkande kommer vidare, lär sig förstå och hantera konflikter och får ökad kunskap. Sammantaget leder detta till en ökad gemensam kunskapsbas och mer hållbara beslut kring våra naturresurser.
Gemensamt lärande
De motstridiga åsikterna i pratbubblorna har uttalats av medverkande i dialogprocessen ”Dialog om allemansrätten”. Åsikterna speglar ett starkt engagemang kring allemansrätten och bottnar i viktiga erfarenheter och kunskaper om frågan. Just därför utgör de en stor potential för gemensamt lärande. Om alla deltagare i processen hade haft samma erfarenheter och kunskap hade det inte funnits något att lära av varandra.
För att kunskaper ska integreras, i och mellan människor, krävs ett gemensamt lärande. Deltagarna måste tillsammans utforska varandras perspektiv, lyssna och våga ifrågasätta både sina egna och andras ståndpunkter. På så sätt kan hela gruppens kunskap gemensamt utvecklas. I idealfallet försöker alla parter förstå vad andra medverkande försöker säga, och låter det berika den egna synen på saken. Det behöver inte betyda att de håller med varandra, är överens om en gemensam lösning eller förhållningssätt, men alla parter har fått möjlighet att skaffa sig en rikare bild av frågans komplexitet. De har kanske fått klarhet i exakt vad det är de inte kan komma överens om.
Grunden för ömsesidig tillit
Det kan vara svårt att uppnå den atmosfär som krävs för att människor som deltar i en dialog faktiskt ska lyssna på vad de andra parterna har att säga. Det är viktigt att undvika debattklimat där det blir en kamp om att vinna argumentationen för att istället skapa utrymme för de medverkande att lita på situationen och vilja bidra och delta. Det finns olika sätt att beskriva principerna för sådan delaktighet. En modell är skapad av den amerikanska forskaren Susan Senecah. Hon har, baserat på erfarenheter av en lång rad försök att skapa samarbete mellan myndigheter och berörda intressenter kring hanteringen av naturresurser, ringat in tre kriterier som behöver vara uppfyllda för att de inbjudna intressenterna ska känna sig genuint delaktiga. Dessa kriterier är:
• tillträde (access på engelska)
• respekt (standing på engelska)
• inflytande (influence på engelska)
Tillsammans bildar kriterierna tillträde, respekt och inflytande en treenighet som lägger grunden till ömsesidig tillit mellan de inblandade parterna. Denna tillit är enligt Senecah, en förutsättning för konstruktiv kommunikation och därmed gemensamt lärande.
Principerna som möjliggör kunskapsintegrering
Om kriterierna för samverkan och deltagande (se faktaruta) är någorlunda uppfyllda under processen, har grunden lagts för ett arbetssätt som skapar möjligheter för dem som deltar att lära och utveckla kunskap tillsammans. Forskning och utvärderingar som gjorts vid enheten för Miljökommunikation visar att människor som deltagit i sådana processer uppskattar att vara delaktiga och att få lära sig hur andra ser på deras åsikter. De upplever också att de får en mer nyanserad bild av problemet och nya idéer om hur de kan arbeta vidare. En god dialog ger erfarenhetsutbyte som i sin tur leder till en bredare gemensam kunskap vilket ger en bas för mer välgrundade och hållbara beslut. I sammanhanget är det viktigt att påpeka att dialogprocesser och samverkan måste få ta tid. Det kan ta flera år att nå den tillit mellan människor som är nödvändig för att göra kunskapsintegration möjlig.
Vi har här försökt beskriva hur vi i vår planering strävar efter att uppfylla de tre kriterierna för en givande process genom att ge exempel från en pågående dialog. Det är viktigt att påpeka att processen kring allemansrätten är i full gång, så än kan vi inte bedöma kvalitén på just den dialogen.