I de svenska fjällen, från Torneträskområdet i norr till och med Lilla Lule älvs vattensystem i söder, grundades för ca 90 år sedan några av landets första nationalparker. Områden av stort estetiskt och vetenskapligt värde avsattes för kommande generationer. Redan långt före nationalparkernas tillkomst bedrevs där en betydande forskning och från slutet av 1800-talet även en viss turism. De viktigaste drivkrafterna bakom det ökade intresset för fjällvärlden var de förbättrade kommunikationerna och tillkomsten av fler leder och övernattningsstugor i fjällen.
Från 1960-talet har den fysiska riksplaneringsprocessen (var industrier, fritidsbebyggelse etc, ska lokaliseras för att inte komma i konflikt med naturvård och rörligt friluftsliv) dokumenterats på flera sätt. Samtidigt har turismen inklusive ”ortsbornas rekreation” dvs friluftslivet ökat, mätt såväl i antal människor som i påverkansgrad bl a genom motoriseringen.
Intressanta områden både för naturvård och friluftsliv
Som exempel på planeringsåtgärder kan man erinra om den klassificering av ”Områden av riksintresse för naturvården och friluftsliv” som utfördes av länsstyrelser och Naturvårdsverket under 1970-och 1980-talen. Hela det ovannämnda fjällområdet utpekades som ”riksobjekt” för friluftslivet och större delen av området dessutom som ”riksobjekt” för naturvården. Argumenteringen var i stort sett densamma som i början på 1900-talet: områdets flora, fauna, urskog, vattensystem, fasta berg och lösa avlagringar med avseende på naturvården och människornas intresse för fritidsfiske, naturstudier, kulturstudier och motion med avseende på friluftslivet.
Intressekonflikt
Mellan 1974 och 1984 pågick Naturvårdsverkets fjällutredning. Tyvärr valde verket att begränsa fjällplaneringen till naturskyddsfrågor medan kopplingen till människan förbigicks med tystnad. Fjällutredningen övergick i Naturvårdsverkets nya plan för nationalparker och i diskussionerna kring ”Kirunafjällens nationalpark”. Där ville man pröva de, för svenska förhållanden, nya tankarna om zoneringar efter amerikansk förebild med bl a skyddszoner för områden med rik flora och fauna samt områden där intensiv forskning pågick respektive högexploaterade kommunikationszoner (framför allt järnvägar och landsvägar). De senare kom då i konflikt med bevarande-och forskningsintressen.
Under 1990-talet har planeringsprocessen fortsatt bl a med miljövårdsberedningens utredning om ”Hållbar utveckling av landets fjällområden” (SOU 1995:100). Där fokuserade man sig på det ökade trycket på ekosystemet ur ett mångbrukarperspektiv, dvs att allt fler olika grupper av människor riktade sina blickar mot denna känsliga miljö. I utredningen konstaterades att behovet av forskning kring friluftslivet och kopplingen mellan människan och naturen var stor.
”Nyfikenhetspucklar”
I min forskning har jag intresserat mig för just det som miljövårdsberedningen efterlyser, nämligen metodutveckling och dokumentation i syfte att förbättra kunskapsunderlaget av integrerad påverkan. Angelägna uppgifter har varit att ta fram metoder för att mäta besöksfrekvensens och rörelsemönster (var folk t ex vandrar) samt att dokumentera förändringar i besökarnas attityder och aktivitetsmönster (t ex om man vandrar eller fiskar och jagar sommartid, respektive åker skidor, hundspann eller skoter vintertid).
Det var av särskilt stort intresse att utföra en miljökonsekvensutvärdering kring effekterna av den nya väg som år 1984 öppnades mellan Kiruna och Narvik. Det kunde konstateras att nya kommunikationsleder innebär ”nyfikenhetspucklar”, dvs att många människor kommer till det område som får förbättrad tillgänglighet. Därmed ökar också slitaget och nedskräpningen i naturen. Följden av en alltför hård exploatering leder i sin tur ofta till sänkt attraktionskraft och därmed en återgång till ett minskat antal friluftslivsutövare. Forskningen visar att människornas aktivitetsmönster alltid måste uppmärksammas och analyseras ur ett relativt långt tidsperspektiv.
Spänger är ofta en bra lösning om man vill undvika ett synbart sligate i känsliga ledavsnitt med hög frekvens vandrare.
Foto: Lennart Bäck
Samspel människa – natur
Det finns idag ett stort behov av holistisk forskning, dvs att man särskilt uppmärksammar interaktionen mellan människan och naturen. Det framgår också i miljövårdsberedningens utredning om ”Hållbar utveckling i landets fjällområden”. Vad händer när samhället beslutar sig för att t ex öka tillgängligheten till ett naturområde? Hur påverkar förändrade förutsättningar människornas rörelsemönster, vad händer med den biologiska mångfalden och hur påverkas ljudnivån?
Laponia världsarv
Idag fokuseras intresset särskilt på norra Lapplandsfjällen. I mitten av 1980-talet fick Sverige sitt första och hittills enda MAB-område (Man And the Biosphere reserve) i Torneträskregionen. MAB-områden utses av UNESCO, FNs organ för utbildning, vetenskap och kultur. I ett sådant område är just kopplingen mellan människan (samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning) respektive naturen (naturvetenskaplig forskning) av central betydelse. År 1996 utnämnde UNESCO dessutom ett stort område kring Lule älv till världsarv. Detta område som benämns Laponia blev världsarv såväl med avseende på naturen som på den samiska kulturen. Endast ett 20tal områden i världen har denna dubbla klassificering. Friluftslivet är här relativt omfattande och påverkar såväl rennäringen som naturen.
Landskapet kollapsar
Att situationen i många fall är alarmerande kan man utläsa av Nils G. Lunds artiklar i en rapport om ”Hushållning med knappa naturresurser” (Finansdepartementet Ds 1995:15). Där framhåller författaren att det idag inte är en fråga om, utan när fjällandskapet ekologiskt bryter samman. Det är således viktigt att inse att friluftslivet påverkar landskapet. Det är inte den enskilda störningen (slitaget, bullret etc) som bör studeras utan den sammantagna påverkansgraden.
Samordnad insats
Allt fler har under de sista 2–3 åren börjat intressera sig för tvärvetenskaplig forskning kring fjällmiljöer, men tyvärr inriktar sig många på att ”uppfinna hjulet igen”. Utgångspunkten för forskningen bör inte vara den traditionella enkelriktningen mot en ämnesfördjupning utan mot en mångfald i kunskap.
En samordnad insats med avstamp i tidigare forskningsresultat ger säkerligen en snabbare och bättre kunskapsutveckling. Centrum för biologisk mångfald kan vara en naturlig plattform för ett sådant samarbete.