Kommunernas planeringsorganisation har genom planmonopolet ansvar och är huvudaktör för de formella planeringsprocesserna. De måste därmed hantera och samordna krav och önskemål från såväl kommuninvånare och näringsliv som regionala, nationella och internationella organ.

Splittrade grönytor

Mark inom tätorter måste enligt Plan- och bygglagen (PBL) detaljplaneläggas. Inom detaljplanen är det möjligt att reservera mark för parker, sportanläggningar, rekreation och friluftsliv. Dessa rekreationsområden är oftast ägda av kommunen, som på det sättet har både skötselansvar och kontroll över dem. Trots detta meddelar Boverket att endast hälften av de svenska kommunerna har aktuella program för grönstrukturen och att grönytorna i många städer och samhällen är splittrade. Merparten av planerna fokuserar på ytorna i sig, men för att verka för ett större utnyttjande av friluftslivsområden har även grönstråk mellan och tillgänglighet till områdena stor betydelse.

Brukare och allemansrätt

Många gånger konkurrerar intressena från naturskydd, ett rationellt och effektivt brukande av jorden och skogen samt ett rörligt friluftsliv som till exempel vandring, jogging, skidåkning eller bär- och svamplockning. För rörligt friluftsliv på landsbygden nyttjar kommuninvånarna allemansrätten. De stora arealerna på landsbygden är i många fall privatägda och brukas huvudsakligen för areella näringar som jord- och skogsbruk. Jordbrukaren strävar efter större sammanhängande arealer och lägger igen diken och småvägar mellan åkrarna. Skogsbrukaren använder sig av skogsplöjning med djupa diken som följd och stora skogsmaskiner, som kör sönder de vandringsvänliga skogsstigarna. Vi ser också ”äventyrsföretag” som missbrukar allemansrätten för ekonomisk företagsamhet.

I den obligatoriska översiktsplanen har kommunerna möjlighet att reservera arealer som är populära rekreationsområden. Men de motstridiga intressena i de tätortsnära områdena behandlas sällan på något mer praktiskt detaljerat sätt. Naturreservatbildning har varit ett sätt lösa konflikterna genom att staten avsätter områden för både friluftsliv och biologiskt intresse. Det medför förutom förvärvandet av marken även kostnader för skötsel och brukande, som betning av området för att upprätthålla en kulturmiljö. Dessa kostnader innebär troligen att det blir vanligare med framförhandlade skötselavtal med markägare framöver.

Bredare syn på planering

Idag ställs krav på att hållbar utveckling ska integreras i den fysiska planeringen. Det innebär att såväl ekologiska, sociala som ekonomiska spörsmål ska samordnas i en bredare ansats än traditionell markanvändningsplanering. Den måste rymma en stor variation i synen på marken och samhället från de många aktörer och intressenter som är involverade i planeringen. Allt detta måste samordnas i en öppen planeringsprocess för att kunna resultera i en planering som accepteras av flertalet. Här utvecklas efterhand nya arenor med kommunikativa metoder, som skulle kunna vara användbara för att förhandla fram överenskommelser mellan de många nyttjarna av markområden även där det inte är aktuellt med formella planinstrument.