Tumlar som fastnat i ett nät.

Foto: Julia Carlström

Tumlaren är en liten tandval med hemvist bl.a. i svenska vatten. Den är fridlyst sedan 1973, men trots det har beståndet inte lyckats återhämta sig. Arten finns permanent bl.a. i Östersjön, Kattegatt, Skagerack och Stora Bält, men hotas av miljögifter och framför allt av fiskarnas bottensatta garn.

Tumlarnas antal i Kattegatt, Skagerack och Stora Bält har 1994 skattats till ca 36 000. I södra Östersjön fanns 1995 endast ca 1200.

Isolerade bestånd

Per Berggren, zoologiska institutionen vid Stockholms universitet, har sedan 1988, tillsammans med svenska och kanadensiska kollegor, studerat tumlarens tillstånd i både svenska och kanadensiska vatten. I sin doktorsavhandling konstaterar han bl.a. att tumlarna i Östersjön inte tillhör samma bestånd som djuren på Västkusten.

– Honorna i Östersjön är robustare och har bredare käkar än sina fränder på Västkusten, berättar Per.

Tumlarna i Östersjön uppvisar en mycket liten genetisk variation. Därför är de extra känsliga för miljöförändringar.

Mest gifter i östersjötumlare

Per Berggren konstaterar i sin avhandling att östersjötumlarna har högst halter av miljögifter, som t.ex. DDT, PCB och dioxiner. Hantumlare, som har analyserats, uppvisar ett ökande miljögiftsinnehåll med stigande ålder. Vissa av miljögifterna förekom dock i lägre halter i prover tagna 1988–91 jämfört med 1978–81 i Kattegatt och Skagerack.

– Detta kan tyda på en temporär nedgång av miljögiftshalter i detta område, säger Per.

Klickande ekolod

Tumlare använder sitt klickande läte bl.a. som ekolod för att orientera sig under vattnet. Alltså kan de troligen upptäcka hinder på några meters håll. Under jakten är de förmodligen så inriktade på att fånga fisk att de inte uppmärksammar fiskeredskap i tid. De fastnar i garnen och dör.

Dessa s.k. bifångster innebär att fler djur dör än vad beståndet troligen kommer att klara av. Det är oftast unga (1–2 år gamla) djur som fastnar. De har inte tillräcklig erfarenhet för att undvika näten.

Genom att minska bifångsterna kan man troligen rädda tumlarna från att försvinna från svenska vatten. Yrkesfiskarna prövar gärna mer tumlarvänliga fiskemetoder. En rad försök att utveckla fiskeredskapen görs.

Dyker djupt dag och natt

– Tumlarna dyker ända ner till 236 meters djup både dag och natt, berättar Per Berggren, och de kan stanna nere under 5,5 minuter.

Detta pekar på att det inte skulle hjälpa att stänga garnen under en del av dygnet eller att placera dem på vissa djup.

Julia Carlström är också marinbiolog och har bl.a. tillsammans med yrkesfiskare på Tjörn studerat när, var och hur tumlare fastnar i fiskeredskapen.

– I Norge gör man experiment med agnade burar för att finna ett praktiskt och ekonomiskt alternativ till bottensatta garn, berättar Julia. Det skulle kunna provas här också.

Varningsljud från näten

Vidare ska man göra försök med att förse bottensatta garn med akustiska sändare, som ska uppmärksamma tumlarna på näten. Den metoden har tidigare provats i USA med mycket goda resultat.

– Vi får se om varningsljuden fungerar även i skandinaviska vatten och i det långa loppet, säger Julia.

Internationella valfångstkommissionen har slagit fast, att bifångsterna inte får överskrida 2 % av det totala antalet tumlare i området, om beståndet ska kunna överleva. Siffran ligger nu på 2–3 %. Det betyder att man måste intensifiera forskning och framtagande av bättre fiskeredskap om tumlarna ska kunna räddas.