Människan har visserligen alltid påverkat sin miljö, inte minst sedan jordbru­ket började för 10 000 år sedan, men det är i och med industrialiseringen från framför allt slutet av 1800-talet som detta blir så iögonfallande med järnvägar, industrier och växande städer. En viktig princip för industrisamhället är en uppdelning av landskapet; olika saker sker på olika platser, och där specialiseras de så mycket som möjligt för att höja effektiviteten.

Utvecklingen har också påverkat allmänhe­tens förhållande till landskap och natur. Sam­mantaget utvecklades ett ”ur väggen-samhälle” där de allra flesta av människans inknytningar i naturen sker genom väggar. Vatten, värme, ljus och luft kommer in i våra vardagsmiljöer med hjälp av rör och ledningar, och på motsvarande sätt transporteras vårt avloppsvatten och vår utandningsluft ut genom väggar, golv och tak. Även vår mat och andra produkter kan vi hämta bakom glasdörrar och på hyllor i affären – eller vid vår egen ytterdörr.

Miljöengagemangets framväxt

Parallellt med utvecklingen av detta ”ur väggen- samhälle” höjdes också kritiska röster och det restes krav runt sekelskiftet 1900 på naturskydd. Det handlade om att avsätta vissa områden till nationalparker och skydda vissa arter genom fridlysningar. Under mellan­krigstiden på 1930-talet hade naturskyddet fördjupats till mer av naturvård där samspelet med naturen och människans bruk gavs ett större utrymme. Efter andra världskriget blev det alltmer uppenbart att det inte räckte med att försöka skydda och vårda naturen på vissa platser. Det behövdes ett ekologiskt tänkande och en bredare miljövård. Vi fick nationell miljölagstiftning, naturvårdsverk och storskalig fysisk planering.

Vi kan se dagens diskussion om hållbar utveckling som ett spänningsfält mellan en globaliserad version av ”miljövård” med krav på relativt måttliga justeringar av samhället, och en ”alternativ” utvecklings radikala krav på systemskifte med helt andra utvecklings-ideal än vad som kännetecknat industrisamhäl­lets framväxt.

Dörrar ut

Ett tredje tema under 1900-talets utveckling, parallellt med ur väggen-samhällets och miljö­engagemangets framväxt, har varit ett intresse för att hitta ”dörrar” i detta samhälle i form av friluftsliv, naturturism och utomhuspedagogik. Men på samma sätt som det övriga industri­samhället specialiserar olika aktiviteter till olika platser så sker detta också ofta med ”dörrarna” i ur väggen-samhället. Vi får rekreationsområ­den, turistorter, nationalparker, skidorter och så vidare, där just fritid och kanske pedagogik ges företräde.

Allemansrätten och ett hållbart samhälle

Men som ett alternativ till dessa specialiserade upplevelselandskap har vi i Sverige allemans­rätten, och här finns en viktig peda­gogisk möjlighet. Det handlar om den starka ställning som allemansrätten har hos allmänheten, i kombination med det landskapsperspektiv som allemans­rätten företräder – ett mångbrukat hänsynslandskap. Detta illustrerar sådana karaktärsdrag som kännetecknar också ett hållbart samhälle. Biologisk mångfald är ju inte något som enkelt kan avgrän­sas till en fastighet eller en ägare, den är gränsöverskridande i tid och rum och i högsta grad ett gemensamt intresse.

Olika perspektiv

En viktig aspekt angående landskap är att olika individer och grupper uppfat­tar dessa på olika sätt – vad är viktigt, positivt eller hotande, och vad är det man inte alls lägger märke till? De olika landskapsperspektiven hänger ihop med vilken tidsepok det handlar om, vad man har för roll i landskapet, vad man har för bakgrund och vad man just då ingår i för sammanhang.

Olika förhållningssätt till natur och landskap. En landskapsrelation består alltid av någon kombination av: 1) en viss aktivitet (till vänster), 2) ett visst specifikt landskap (till höger), och inkluderar alltid mer eller mindre av perspektiven: (a) att använda/påverka landskapet, där man bejakar människans förändrande kulturavtryck i landskapet (uppåt); respektive (b) att bevara/ skydda landskapet där man försöker begränsa människans förändrande kulturavtryck (neråt). Avvägningen mellan dessa olika perspektiv har en dramatisk effekt på vad som konkret sker ute i landskapen. (Illustration: Matz Glantz.)

Foto: Illustration: Matz Glantz

Fyra ekostrategier

Figuren här intill beskriver olika förhållningssätt till natur och landskap. I figurens hörn kan vi identifiera fyra principiella ”ekostrategier”, det vill säga olika sätt att förhålla sig till natur och landskap. Nere till vänster finns den ekostrategi som går ut på att storska­ligt (inte sällan på global nivå) identi­fiera särskilda landskapsvärden utifrån syften såsom biodiversitet, vetenskapligt referensområde, turism eller kulturell identitet – och sedan försöka bevara och ”konservera” dessa värden genom olika åtgärder.

Det tidigare lokala mångbruket har i mycket stor utsträckning ersatts av högt specialiserade produktionslandskap (uppe till vänster) och i någon mån skyddade reservat (nere till vänster). Det här har fått dramatiska effekter på biologisk mångfald och andra miljö­relaterade värden. Men parallellt med denna industrisamhällets ”strömfåra” åt vänster i figuren så har det hela tiden funnits ”kontrapunkter” som velat försvara de värden som ligger till höger i figuren. Det har handlat om lokal produktion, mångbruk, landskapsi­dentitet, självtillit och så vidare – och vi känner här igen karaktärsdrag från den alternativa utvecklingens radikala krav och allemansrättens mångbrukade hänsynslandskap.

Inte minst utifrån behovet av för­djupat miljöengagemang och respekt för biologisk mångfald, naturnyttor och ekosystemtjänster, finns också all anledning att försöka driva utveck­lingen åt höger i figuren. Detta genom att revidera regelsystem och ekonomiska ersättningar så att de konkreta landskapsförvaltarna – bönder, skogsägare, renskötare, fis­kare – uppe till höger i figuren kan bli glada och stolta när de upptäcker biologisk mångfald. Det är viktigt att få de praktiska landskapsförvaltarna med sig, vilket kan innebära att man i större utsträckning måste acceptera deras prioriteringar när det gäller till exempel kontroversiella arter som skarvar, vargar och sälar. Det är också viktigt att prioritera en utveckling i riktning ner till höger, ”Avnjutande av tillägnade platser”, i termer av tät­ortsnära grönområden, odlingslotter, lokal landskapsidentitet, med mera.

Avslutningsvis är det mycket angeläget att förstärka banden mellan den övre och nedre delen på högra sidan i figuren med hjälp av stärkta relationer mellan stad och landsbygd.