En mångfald mer eller mindre bindande legala instrument har producerats, liksom rekommendationer och riktlinjer. Ofta tillämpas olika terminologi i olika fora, och nästan alla instrument är snävt avgränsade till en enskild bransch. Dessutom är det nästan alltid ekonomisk skada inom en näring som har drivit fram instrumentet, och mycket sällan ekologisk eller genetisk skada på inhemsk vild biologisk mångfald.

CBD:s riktlinjer

I Mångfaldskonventionen (CBD) är det effekterna på inhemsk vild fauna och flora som är i fokus och medlemsstaterna har enats om vägledande riktlinjer för arbetet med främmande arter. Redan i CBD:s artiklar dikteras att vi ska kontrollera, utrota eller hindra införsel av främmande arter som hotar inhemska ekosystem, livsmiljöer eller arter.

Försiktighetsprincipen ska vara vägledande. Det är bättre att avstå, än att ta en risk med främmande arter eller genotyper. Riskanalysen är därför ett viktigt redskap i arbetet med både avsiktlig och oavsiktlig införsel. Först när risken bedöms vara liten ska tillstånd ges. Varje land ska också utföra en gränskontroll och inrätta ett karantänssystem, så att oavsiktlig införsel minimeras och avsiktlig införsel sker med tillstånd.

Enligt CBD vilar bevisbördan på den som söker tillstånd för införsel eller användning av främmande arter. Det är alltså den som vill använda en främmande art som ska visa att det kan ske utan risk. Bryter någon mot lagar och förordningar så att en främmande art gör skada, ska den skyldige bära kostnaden för kontrollåtgärder och restaurering. För oavsiktlig införsel av främmande arter vilar ansvaret på sektorn, dvs både myndigheter och företag, att minimera risken genom kontroll av alla potentiella införselvägar.

För en främmande art som hotar inhemsk biologisk mångfald är utrotning att föredra framför kontroll av populationsnivån, och bör företas så tidigt som möjligt. När utrotning inte är möjlig ska artens fortsatta spridning begränsas, och populationens storlek begränsas genom kontrollerande åtgärder, och skador motverkas.

För ett land som vill genomföra CBD:s riktlinjer handlar det om att etablera en organisation som kan utföra riskbedömning och tillståndsgivning för olika typer av aktiviteter som direkt eller indirekt medför risker för att främmande arter åstadkommer skada. Det handlar också om att stifta lagar som klart fördelar ansvar bland myndigheter, företag och privatpersoner.

EU:s arbete med främmande

EU har antagit ett stort antal direktiv och förordningar som har effekt på hanteringen av främmande arter och genotyper. Dessa reglerar främst främmande organismer som kan hota grödor eller husdjur, och avser både införsel till EU, övervakning och begränsning av spridning inom gemenskapen, och ekonomiskt stöd till kontrollåtgärder. Till viss del beaktas även problemet med främmande arter som hotar inhemska vilda arter och miljöer, framförallt genom det s.k. Art- och habitatdirektivet.

Det finns också en lång rad lagar som reglerar exempelvis frihandel, offentlig upphandling och produktkontroll, vilka indirekt har en effekt på hur EU kan tillämpa CBD:s riktlinjer. Det finns emellertid idag inte någon övergripande strategi för EU:s arbete med främmande arter, och det är oklart hur regelverken förhåller sig till varandra. För EU är det gränsen mot icke-EU-land som gäller. All transport och handel inom unionen ska i princip vara fri. Det innebär att en främmande organism som av en portugisisk myndighet godkänts för biologisk bekämpning av skadedjur i växthus, också får saluföras i Sverige. Omvänt kan gälla att en nationell myndighet inte kan införa förbud mot användning av en viss stam tambin, eftersom det kan uppfattas som ett handelshinder. Detta har erkänts som ett problem i arbetet med främmande arter, och det finns tecken på att EU kommer att godkänna striktare regler i enskilda medlemsländer. Redan idag finns sådana redskap för att förhindra spridning av smittsamma sjukdomar bland grödor och husdjur inom gemenskapen.

EU har i sin policy för biologisk mångfald tagit upp problemet med främmande arter, och anger att försiktighetsprincipen ska råda. Främmande arter som hotar ekosystem eller prioriterade arter/ biotoper ska kontrolleras och om möjligt utrotas. Fyra olika aktionsplaner för biologisk mångfald har producerats. Alla innehåller vissa
komponenter om främmande arter, men oftast indirekt.

CBM ska i sitt uppdrag granska EU:s regelverk i förhållande till konventionens riktlinjer, och ge förslag på åtgärder för att förbättra regelverket. Vi ska särskilt beakta Sveriges möjlighet att förhindra oönskad införsel av främmande arter från andra EU-länder.

Sveriges arbete med främmande arter

Främmande arter och genotyper regleras i en lång rad svenska lagar och förordningar. Minst nio olika myndigheter har mandat att agera på området och flera av dessa utfärdar egna föreskrifter. Det finns dock ingen övergripande lagstiftning om främmande arter och genotyper. CBM ska i regeringsuppdraget belysa svenska myndigheters hantering av främmande arter och genotyper genom en analys av existerande system och hur dessa förhåller sig till CBD:s riktlinjer. Vi ska också ge förslag till förändringar eller förstärkningar i nu gällande förordningar och föreskrifter, om det behövs för en verkningsfull riskbedömning. Syftet ska vara att ge alla berörda myndigheter ett verktyg att förebygga och förhindra negativa effekter av främmande arter och genotyper på den biologiska mångfalden och ekosystemen.