Mycket få av våra svenska landskap idag är opåverkade av människan. På några hundra år gick Sverige från att vara ett fattigt jordbruksland till ett modernt industriland. Odlingslandskapet, skogen och städerna förvandlades, med effekter på såväl landskapen som den biologiska mångfalden som man knappast kunde förutse. Visst brukades markerna intensivt även förr när man var beroende av att producera mat och andra råvaror lokalt. Man kan därför säga att vi har fått de landskap vi ätit. Eller är det verkligen så enkelt?

Behoven skapade landskapet

En stor del av det historiska landskapet skapades av det direkta behovet av mat för dagen. Odlingarna placerades där marken gick att odla med befintlig teknologi. På andra marker fick djuren beta. Så skapades de halländska ljunghedarna, skogsbetenas glesa skogar eller hårdbetade hällmarker och fäbodskogarna i Uppland, Värmland och norrut.

Våra landskap, framför allt skogslandskapet, skapades också av andra och mäktigare intressen. Träkolsframställning för järn- eller glasbruk skapade yngre och intensivt nyttjade skogar. Dagens högre tätvuxna skog med insprängda kalhyggen är produkten av en hundraårig politik som gynnat skogsbolagen snarare än markägarna. Samtidigt är dagens jordbrukslandskap och dess biologiska mångfald snarast skapade av livsmedelsindustrins intressen, än av de enskilda lantbrukarna som är inlåsta i det moderna matproduktionssystemet.

Men vi kan påverka framtiden, och det är vi på individ- och samhällsnivå som gör valen.

Även städerna var till en början lokalt försörjda, även om de framför allt var handels- eller maktcentra. Omlandet försörjde dem med mat, och fram till mitten av 1950-talet var det runt om städerna fullt av handelsträdgårdar som odlade grönsaker och frukt (läs mer om det på sidan 11). Städerna omgavs av de landskap som formades av befolkningens matkultur.

Lokalt blir globalt

Numera är landskapen vi skapar genom vår konsumtion inte längre lokala. De finns över hela jordklotet där man odlar mat och utvinner de råvaror som vi – i den rika världen – anser oss behöva. Precis som städerna har ett fotavtryck, fungerar Europa, Japan och USA som svarta hål för världens naturtillgångar. Vi ”importerar” mark och ”exporterar” intensiv markanvändning. Därför är vår livsstil ett hot mot hela världens biologiska mångfald, inte bara för mångfalden i vår närhet.

I jordbrukslandskapet hotas framför allt den ”vanliga” mångfalden – de arter som inte är ovanliga eller hotade – vilken inte alls är så trivial som en del mindre kunniga hävdar. Vanlig mångfald bidrar till viktiga naturnyttor som pollinering, biologisk kontroll och god markstruktur, och har minskat på grund av monokulturer och en allt intensivare och storskalig markanvändning. Och den påverkas globalt av våra konsumtionsval.

Intensiv majsodling till foder för nötkreatur i Nordtyskland.

Foto: Jan Bengtsson

Enformiga landskap

Vi i den rika delen av världen äter exempelvis alldeles för mycket kött som produceras i industriella djurfabriker – den mest oetiska produktionsform som kan tänkas och som skapar ensartade landskap, intensivt odlade monokulturer, och hotar skogar globalt. Samtidigt kan kött produceras av djur som får vistas utomhus, av nötkreatur och får som går på naturbeten. De kan skapa landskap med hög biologisk mångfald och bevara både naturnyttor och skyddsvärda arter i odlingslandskapet. Våra val och vår etiska kompass spelar roll.

Man kan bli uppgiven om framtiden för biologisk mångfald. Men vi kan påverka framtiden, och det är vi på individ- och samhällsnivå som gör valen. Våra val gör skillnad. Det är trots allt vi som kan förändra dagens system till något som uppfyller både sociala och ekologiska hållbarhetsmål, gynnar biologisk mångfald och stödjer, inte stjälper, klimatåtgärder. Frågan är bara hur sådana system kan se ut.

Valet av landskap för 2050

I ett forskningsprojektet Mistra Food Futures har vi utvecklat fyra olika scenarier för det svenska matsystemet år 2050, vilka alla skulle uppfylla samhällsmål för klimat, biologisk mångfald och hälsosamma dieter (det var innan den nuvarande regeringen tillträdde):

• Mat som industri följer dagens jordbrukstrender. Sverige tänks konkurrera med ”överlägset hållbar produktion” som ersätter sämre produktion i Europa eller världen. Mål för hälsa, klimat och mångfald uppfylls genom minskad köttkonsumtion och bete på naturbetesmarker.
• Mat som teknik ska producera mer mat med ny teknik, t.ex. artificiellt kött och högprocessad mat. Det leds av interna-tionella företag, men EU reglerar näringsinnehållet. Klimat och mångfald räddas genom mindre köttkonsumtion, återförvildning, regenerativt jordbruk och mer gräsmarksbete.
• Mat som kultur förändrar matsystemet i hållbar riktning efter klimat- och miljökatastrofer. Sociala rörelser driver detta underifrån. Vi äter mer växter, och mindre kött och mjölk som mestadels kommer från gräsmarker och regenerativt jordbruk. En stor del av befolkningen har flyttat till mindre städer och omgivande landsbygd.
• Maten som glömdes innebär att EU:s klimatpolitik styr all annan politik. Mindre köttkonsumtion, höga klimatskatter, kolinlagring i skog, våt- och gräsmarker uppfyller även mångfalds- och hälsomål.

Olika mål kan kombineras. Scenarierna visar att ganska ambitiösa mångfaldsmål kan kombineras med andra samhällsmål. Men olika framtider ger upphov till väldigt olika landskap beroende på hur samhället väljer att hantera klimat- och mångfalds-kriserna. ”Samhället” begränsar inte bara vad vi kan göra, utan sociala rörelser och politiskt tryck kan vara motkrafter mot de industriintressen som dominerar dagens matsystem. I detta sammanhang kan kanske EU:s restaureringslag – som stora delar av de svenska jordbruks- och skogssektorerna gör sitt bästa att hindra – ses som en gåva från ovan, den hävstång som ger det svenska samhället en mer realistisk och effektiv klimat- och mångfaldspolitik.

Jan Bengtsson professor i ekologisk miljövård, inst. för ekologi, SLU.