År 2001 presenterade regeringen skrivelsen En samlad naturvårdspolitik (skr. 2001/02:173) till riksdagen. Skrivelsen lägger grunden för den statliga naturvården. Ett antal områden lyfts fram som särskilt viktiga i det fortsatta naturvårdsarbetet. Två av dessa är förstärkt dialog med medborgarna respektive beröringspunkter mellan naturvård och regional utveckling. En röd tråd i skrivelsen är att naturvårdspolitiken skall ses som en politik som bidrar till att skapa möjligheter och utveckling i stället för hinder och restriktioner. Det handlar om möjligheter till regional utveckling, bevarande av genresurser och till ett långsiktigt hållbart nyttjande inom ekonomiskt viktiga sektorer. Kort sagt möjligheter till att skapa en långsiktigt hållbar utveckling.

I skrivelsen understryks vikten av en bred dialog med företrädare för olika medborgargrupper och intressen i samhället (detta är för övrigt giltigt för en rad politikområden). Skrivelsen konstaterar att ”Det handlar om att ta till vara den handlingskraft och kreativitet som ofta finns lokalt när det gäller den ’egna närnaturen’ och det landskap man själv bor och verkar i. Detta engagemang kan ofta utgöra själva utgångspunkten för bevarandeinsatserna. Det handlar om att tro på och att ta till vara medborgarna, exempelvis brukarna, som en kraft i naturvårdsarbetet.”

I linje med detta framhålls, när det gäller förvaltningen av skyddade områden, att arbetsformerna bör präglas av öppenhet, bra dialoger och deltagande av olika intressenter samt av god information mycket tidigt i processen. I detta sammanhang uttalas att innovativa lokala förvaltningsformer bör prövas. Det bör påtalas att begreppet ”lokal förvaltning” överhuvudtaget inte används i skrivelsen.

Tusen nya projekt

Redan när skrivelsen presenterades pågick en rad intressanta processer runt om i landet där just innovativa sätt att arbeta hade utvecklats, till exempel Kustringen utanför Kalix, Kristianstad Vattenrike, arbetet med världsarvet på Öland och överenskommelsen om Kosterfjorden. Kännetecknande för många av dessa var att de drevs med ett starkt lokalt engagemang, eller åtminstone att den lokala nivån var starkt delaktig i processen. Skrivelsen ledde bland annat till att länsstyrelsen i Västerbottens län startade ett projekt om lokal förvaltning. Ett annat resultat är regeringens satsning på lokal och kommunal naturvård. Den har hittills (2004 och 2005) lett till att statsbidrag omfattandes ca 175 miljoner kronor har lämnats till 971 projekt i 261 kommuner. Totalt omfattar dessa projekt ca 395 miljoner kronor, vilket innebär att medfinansieringen från andra källor ligger runt 55 procent. Satsningen har alltså inneburit ett rejält uppsving för den lokala naturvården. Lokal förankring är en grundförutsättning för alla dessa projekt.

Samtidigt har under de senaste åren pågått en rad utredningar som på olika sätt handlar om hur vi ska hantera våra naturresurser som jaktbart vilt och fiske. Det skulle ta för stort utrymme att belysa dessa utredningar här. Det bör dock konstateras att frågan om inflytandet över våra naturresurser är långt ifrån konfliktfri. Det kan finnas en rad olika slags intressekonflikter: geografiska (stad–landsbygd), motsättningar mellan olika nyttjandeintressen och mellan andra grupper.

Inflytande, makt, kontroll

Låt mig fortsätta med några reflexioner från en mer personlig horisont. Frågan om lokal förvaltning kan aldrig, enligt min mening, ses isolerat från tillhörande frågor om makt, ägande, inflytande. Borrini-Feyerabends klassiska axel illustrerar vad det handlar om: information, konsultation och samarbete i ena änden, oftast inom ramen för en tämligen centraliserad förvaltning – till partnerskap och lokal kontroll i andra änden inom ramen för någon slags lokal förvaltning (se figur på s 6). Dessa frågor är förstås i allra högsta grad politiska. Frågan om hur naturresurserna ska hanteras – vem ska ha inflytande över vad – är sedan långa tider kringgärdad av en rad bestämmelser som måste respekteras i ett rättssamhälle. Dessa regelverk, tillsammans med andra ”historiskt ärvda förutsättningar”, kan man knappast bortse ifrån. De utgör viktiga förutsättningar för diskussionen. En grundläggande dimension är förstås axeln centralt inflytande – lokalt inflytande. Många klagar på att ”alltför mycket bestäms i Stockholm”. Eller i Bryssel.

I botten av naturvårdspolitiken finns en grundsyn som innebär att man ska se de lokala intressenterna som en resurs (se citat ovan). Människor är ofta rädda om det man har nära sig; sin egen närmiljö, sin egen hembygd. En parentes värd att påpeka är att idag har ca 90 procent av vår befolkning städer eller urbant präglade orter som sin ”hembygd”. 47 procent av landets invånare bor i de tre storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö. Hembygd är ingalunda lika med landsbygd; även om många i städerna har sina rötter på landsbygden. Den lokala kraften är något som bör tas tillvara, istället för att eventuellt ses som en potentiell motkraft. Dessa människor kan tillföra kunskap, kraft, resurser. Generellt har kraven – inom de flesta områden – ökat möjligheter till insyn, på inflytande, men även på aktiv medverkan. Denna utveckling, som delvis kan symboliseras av Agenda 21*, är tillsammans en viktig bakgrund till diskussionen om lokal förvaltning. Aktiva medborgare är ett grundkitt i en bra demokrati och bör ses som en tillgång för varje samhälle. Men det reser samtidigt svåra frågor om just makt och inflytande; över beslut och över resurser.

Aktiva människor en tillgång

Vem ska bestämma hur ett visst område bör användas och förvaltas? Enligt min mening finns det ofta legitima och rimliga skäl till både ett inflytande nationellt och ett lokalt inflytande. Varje del av Sverige är just en del av Sverige. Stockholms skärgård tillhör inte endast stockholmarna. Fjällvärlden bör enligt min mening inte ses som ett område som endast lokalt boende ska få bestämma över. Formellt kan man hänvisa till demokratiska beslut på nationell nivå: lagar och förordningar, nationalparker, riksintressen, nationella miljökvalitetsmål som ska uppnås och så vidare. Vi har även som nation åtaganden gentemot övriga världen, till exempel världsarvsområden och Natura 2000. Samtidigt som dessa realiteter gäller måste man etablera bra processer som involverar och tar tillvara människorna lokalt. Ungefär här finns en av de intressantaste och svåraste skärningspunkterna i processen kring lokal förvaltning.

Just nu pågår många spännande processer runt om i landet som konkret rör dessa frågor. Processer som ofta har uppstått lokalt ur människors engagemang, kunskap och vilja att ytterst påverka sin egen situation, sin egen livsmiljö och hembygd. I grunden är detta enligt min mening en stor tillgång. Aktiva människor som själva vill ta del av formandet av sina livsvillkor. Många erfarenheter och mycket kunskap kommer att växa fram ur dessa processer. För oss som arbetar på den nationella nivån är det viktigt att få inblick i dessa och ta del av vad som händer och sker. Det behövs överblick, erfarenhetsutbyte, tillfälle till diskussioner, allt i syfte att ”ladda ner” erfarenheter och idéer. Vi behöver modellområden, inte bara för lokal förvaltning utan i ett ännu bredare perspektiv, för arbetet med hållbar utveckling. Jag anser att en bra lokal förvaltning måste inkorporera alla tre dimensionerna: den ekonomiska, den sociala-kulturella och den miljömässiga.

Omistlig resurs

En sak är säker: framtiden kommer att innebära stora förändringar. Människan står inför oerhört stora utmaningar, och det gäller även oss i Sverige. En lokal förvaltning som involverar människorna lokalt och som upprätthåller värden och åtaganden som har lagts fast på nationell nivå, är en omistlig resurs för landet som helhet när vi ska forma vår framtid. Utan att vi har människorna lokalt med oss i de förändringar som vi står inför kommer samhället/landet som helhet knappast att lyckas.

Ett konkret spännande exempel är världsarvet Laponia. Regeringskansliet har nyligen fått in en gemensam hemställan från Länsstyrelsen i Norrbotten, samebyarna inom Laponia, Gällivare och Jokkmokks kommuner samt Naturvårdsverket, om att inrätta en tillfällig Laponiadelegation samt utveckla en ny lokalt förankrad världsarvsförvaltning. Det kommer säkert att finnas anledning att återkomma till dessa frågor med anledning av just Laponia och andra pågående processer runt om i landet.