2009 är ett viktigt år för svensk ädellövsforskning. Mot slutet av året ska en internationellt känd forskargrupp inom ämnet uthålligt skogsbruk i ädellövskog ha etablerats. Den naturvårdsbiologiska forskningen inom Ädellövprogrammet har fokuserat på bokskogen och två av dess viktigaste livsmiljöer: gamla träd och grov död ved.
Biologen Örjan Fritz har studerat miljöfaktorer som påverkar förekomsten av trädlevande (epifytiska) mossor och lavar i halländska bokskogar. Projektets fokus låg på rödlistade arter och signalarter, det vill säga arter av särskilt naturvårdsintresse, och frågan varför vissa trädhyser fler sådana arter än andra träd. Vid jämförelser av enskilda träd visade det sig att en kombination av hög trädålder (> 180 år), stamskador och högt bark-pH resulterade i det högsta antalet naturvårdsintressanta arter. Viktigast var dessa faktorer för förekomst av rödlistade lavar.
Betydelsefulla röthål
Kopplingen mellan skadade stammar och högt pH i barken beror delvis på att gamla träd ofta uppvisar högre pH i vatten som sipprar nedför stammen. Studier av olika stamskador visade att det främst var röthål i gamla träd som läckte vätska med ett högt pH. Naturvårdsintressanta epifyter var starkt överrepresenterade nedanför sådana röthål, vilket tyder på en ekologisk länk mellan rötsvampar och substratkrävande epifyter.
Klena, undertryckta bokstammar med röthål är mycket värdefulla för naturvårdsintressanta epifyter, men inte för ekonomiskt skogsbruk, och de gallras normalt bort i skötta skogar. Dessutom avverkas skötta bokbestånd långt innan träden hinner utveckla värdefulla livsmiljöer för epifyter. Många arter är dessutom känsliga mot det torrare beståndsklimatet efter avverkningar. I bestånd med bokskogsbruk bör därför större partier med värdefulla träd för epifyter helt separeras från produktionsytor. Det är också av stor betydelse att alla nyckelbiotoper med värdefull epifytflora undantas från kommersiellt skogsbruk.
Högstubbar hem för skalbaggar
Inom ett annat projekt undersökte Jörg Brunet och Gunnar Isacsson bokhögstubbar och hur deras förekomst och egenskaper påverkar den vedlevande skalbaggsfaunan. Undersökningen utfördes i två skånska bokskogsområden, Torup öster om Malmö och Söderåsens nationalpark med Klåveröd. I varje område fångades skalbaggar med små fönsterfällor på bokhögstubbar. Dessutom inventerades alla bokhögstubbar med en brösthöjdsdiameter av minst 20 cm.
På Söderåsen minskade antalet naturvårdsintressanta (rödlistade och tidigare rödlistade) arter ju längre från värdekärnorna fällorna var placerade. Övriga arter påverkades däremot inte av avståndet. Detta tyder på att rödlistade arter generellt har en sämre spridningsförmåga än andra arter. Antalet rödlistade arter ökade även med mängden högstubbar inom 200–300 m från fällorna (ca 10–30 ha), medan andra arters antal inte påverkades. Detta kan tyda på snävare substratkrav hos rödlistade arter.
I Torups mindre och sammanhängande bokskog hade den enskilde bokstubbens nedbrytningsgrad, storlek och ljusexponering störst betydelse för vilka vedskalbaggar som koloniserade den. Om högstubben stod i ett produktionsbestånd eller i ett naturvårdsbestånd spelade däremot ingen roll. Hur mycket död ved behöver då sparas i produktionsskog av bok? Våra resultat tyder på att den nuvarande vedfaunan i områdena kan bevaras med en mängd av ca 20 m3 död ved per hektar. Slutsatsen från projekten blir att virkesproduktion kan kombineras med bevarandet av en rik skalbaggsfauna om tillräckligt mycket död ved sparas i bestånden. Många trädlevande mossor och lavar är däremot betydligt känsligare mot de förändringar i substrattillgång och beståndsklimat som avverkningar medför i bokskogen.