Vi har just lämnat Naturens år bakom oss, ett år då vi firade svensk naturvård under 100 år. Temat för Mångfaldskonferensen 2009 var just svensk naturvård, och detta nummer av Biodiverse ägnas åt mötets diskussioner och slutsatser om naturvårdens framtid. Vid årsskiftet avlöstes Naturens år av det Internationella året för biologisk mångfald, med fokus på hur Sverige och alla de övriga 191 länder som antagit Konventionen om biologisk mångfald har lyckats med bevarande och hållbart nyttjande. Det är i år som EU förväntar sig att all förlust av biologisk mångfald ska vara eliminerad. Tyvärr är detta fantastiska 2010-mål inte alls uppfyllt, inte i Sverige och inte i något annat land. Förlusten av biologisk mångfald fortsätter.

Vad gick fel? Många röster säger att 2010-målet var fullkomligt orealistiskt, och nu bör det ersättas av ett mycket mer modest mål. Nog var målet orealistiskt, men inte avseende vad man ville åstadkomma. Tanken och ambitionen att bevara biologisk mångfald därför att den behövs för att upprätthålla alla de ekosystemtjänster som försörjer hela mänskligheten var helt riktig. Felet låg i den korta tid som anslogs, knappt ett decennium, och i föreställningarna om vilka åtgärder som skulle krävas. Trots att vi inte nått målet i tid, har den höga ambitionsnivån dock gjort stor nytta, både i Sverige och övriga världen. I många delar är vi på rätt väg. När EU:s och världens ledare nu ska formulera ett nytt mål är det alltså inte ett nytt innehåll som behövs, utan nya idéer om hur det gamla målet ska nås.

En idé är att mångfaldens tjänster måste värdesättas rättvist, helst i rena ekonomiska termer. Det som förut sågs som en gratis nyttighet, som alla kunde utnyttja, men ingen värnade om, ska ges ett värde i kronor. En annan idé är att låta fler vara med och planera, besluta och verka. Vi behöver nya former för lokal samverkan och förvaltning, med involverade brukare och ägare. Vi måste också använda kunskap mer effektivt, både vetenskapligt och folkligt baserad kunskap, och vi måste lära av vad vi gör. När det talas om ett intensivare nyttjande av mark för odling av mat, fibrer och bränsle måste vi utveckla konceptet hållbart nyttjande så att det blir operativt, inte bara tomma ord.

Är klassisk naturvård passé bland de nya idéerna för att nå mångfaldsmålet? Jag är övertygad om att våra nationalparker, fridlysningar och åtgärdsprogram för hotade arter kommer att behövas även efter 2010, men de behöver kompletteras med nya verktyg, till exempel mobila och dynamiska reservat som Jan Eksvärd föreslog under Mångfaldskonferensen, och bättre system för övervakning och bevarande av genetisk variation. Även om vi står inför nya utmaningar kopplade till klimatförändringar så är vi bäst rustade om vi bevarar så mycket som möjligt av biologisk mångfald på alla nivåer, från gener till ekosystem, och för det behövs naturvård.