I det här numret av Biodiverse har vi bjudit in femton personer från olika organisationer som antingen beskriver sin natursyn eller, genom forskningsstudier, andras natursyn. Det vi har fått fram är en stor mångfald, och ett stort antal idéer kring vad natur är. Alla aktörer har dock inte kommit till tals. Vi har inte med några representanter från myndigheter eller andra statliga institutioner. Det statliga naturvårdsarbetet grundar sig också på en idé om vad naturen är, på vad som kan brukas och vad som bör bevaras. Staten har kraftfulla redskap som exempelvis naturreservat, Natura 2000-områden och fridlysning. Den statliga naturvårdsidén kommer till uttryck inom internationella konventioner, miljökvalitetsmål och andra tunga dokument och processer. Som artintresserad biolog är det lätt att ta till sig och försvara den statliga naturvården. Att bevara alla arter känns viktigt, inte bara för dagens ekosystemtjänster som arterna producerar, utan också för att de ger oss valfrihet i framtiden. Arterna är som ett stort bibliotek, öppet för forskning och innovationer för all framtid. Men, hur går det ihop med alla andra idéer kring vad som är värdefullt att bevara?

Acceptera mångfald av idéer?

Konflikter kring naturvård uppstår nästan dagligen och ger ibland upphov till långvariga processer, ilska, polarisering och en ineffektivitet. Varför är det så? Beror det på att vi inte ser att det finns olika slags natursyn, som påverkas av vad man tillskriver höga naturvärden? Eller beror det på att var och en av aktörerna bara kan acceptera ett enda sätt att se på naturen, nämligen sitt eget? Om vi skulle göra en liknelse inom konstvärden så skulle det betyda att vissa aktörer helt enkelt bestämmer vad som är en vacker tavla, sedan försöker få alla andra att rätta sig efter detta. Eftersom vi har demokrati kan man hävda att staten, det vill säga regering och riksdag, bör definiera naturvärden och bestämma vad som ska bevaras. De representerar hela svenska folket och besluten som fattas där bör respekteras av alla. Men det betyder inte att minoriteter kan köras över, utan att det ändå bör finns utrymme för olika idéer.

Forskningen kan inte ge svar på vad som är naturvärden. Det enda forskningen kan göra är att ge svar på hur man kan uppnå de naturvärden som någon bestämmer. Forskningen kan till exempel ge svar på hur många individer som behövs för att åstadkomma en livskraftig population av en hotad art, eller hur vi åstadkommer en långsiktig produktion av en viss gröda. Forskare kan också studera olika idéer kring naturvärden. Men vad som är ett naturvärde är en värdering, och kan aldrig forskas fram.

Ingen av våra inbjudna skribenter i det här Biodiversenumret har fel, alla har rätt. Naturvärde kan vara liktydigt med långsiktig och hög produktion av naturresurser som kan användas av människan eller produktion av sällsynta arter som bevaras och ger inspiration. Natursynen präglas av ens beroende av naturen, värderingar som formats under uppväxten, och kan var ett resultat av livslångt lärande. Att förvalta naturen tycks vara en urgammal tanke och begreppet ”hållbarhet” är inte så modernt som vi tror, men vad som avses med hållbarhet har varierat genom årtusenden.

Natursyn för naturskeptiker?

Det hävdas det att naturvistelser är hälsosamt och det är ett uttalat mål att många människor ska ha tillgång till naturen. Men vissa människor ger sig sällan eller aldrig ut i naturen, de tycker det är jobbigt, verkar farligt eller helt enkelt ointressant, jämfört med det urbana landskapet. Poeten Anna Axfors ger uttryck för detta i sin diktsamling ”Jag hatar naturen” där naturen framstår som främmande, svårtillgänglig och konstig.
jag vet inte vilken buss man ska ta

för att komma till naturen och förresten har jag nog inte rätt utrustning

jag äger inga stövlar

och jag vill inte gå till naturkompaniet

och köpa mig en

kåpa

eller vad det heter

det blir att man stannar inne

och lyssnar på hotel california

eller sweet home Alabama

Vilka värden krävs för att ge naturskeptikerna naturupplevelser? Kanske något helt annat än det som framkommit i det här numret av Biodiverse.

Effektiv naturvård

Går det att minska konflikterna och få en effektivare naturvård? Ett första steg vore att alla tydligt definierar för varandra vad man menar med höga naturvärden och att alla parter inser att det inte finns en enda objektiv definition – vår natursyn skiftar beroende på vilka vi är och vad vi gör. Om en exploatör ska genomföra en miljökonsekvensbeskrivning bör staten tydligt beskriva vilka naturvärden som är viktiga och hur man definierar dem. Ett andra steg kunde vara att fundera på om vi är villiga att acceptera flera olika definitioner av naturvärde. Det skulle i så fall innebära en mängd olika förslag på hur landskapet ska behandlas. Alla förslag kan inte genomföras inom samma område (man kan inte både bevara och bruka en naturskog), men det kanske blir möjligt inom ett större sammanhängande landområde. Är kanske strategier på landskapsnivå, där alla olika viljor kan samsas, en tänkbar väg framåt för att minska konflikterna? Om så är fallet återstår ett antal andra frågor. Hur hanterar man till exempel äganderätt? De flesta anser att det är rimligt att den som äger mark också har ett stort inflytande över brukandet. Man måste också kunna hantera eventuella ekonomiska orättvisor som uppstår, och få alla aktörer i landskapet att känna delaktighet.