Inför COP 10 i Nagoya låg många viktiga frågor på bordet, men tre av dessa kom att lyftas och länkas samman till att bli näst intill avgörande för konventionens framtid. Det handlade om Nagoyaprotokollet om tillgång och fördelning av nytta och vinster från biologisk mångfald (så kallade ABS-frågor), den nya uppdaterade strategiska planen, samt förhandlingarna om ekonomiska resurser för att effektivt genomföra konventionen. Det var in i det sista osäkert om man verkligen skulle kunna komma överens om alla tre delarna.
Varför var det då så avgörande – i synnerhet ur u-ländernas synvinkel – att inte bara strategiska planen, utan samtliga tre komponenter kom i hamn under COP10? I den här artikeln ger vi några förklaringar kring detta i olika Syd-perspektiv. Det finns förstås många aspekter på frågan, även bland utvecklingsländer och mellan olika grupper. Den här artikeln bygger främst på analyser av Third World Network, ett nätverk som arbetar med hållbar utveckling i Nord-Sydperspektiv, och som följer och analyserar bland annat CBD-förhandlingarna nära, samt International Indigenous Forum on Biodiversity, det nätverk där urfolken själva diskuterar och för fram sina synpunkter under partsmöten.
Råmaterialet finns i u-länderna
Global rättvis utveckling och rättvis fördelning av resurser har från starten 1992 varit avgörande byggstenar i Riokonventionerna: Konventionen om biologisk mångfald (CBD), Klimatkonventionen och Ökenkonventionen. Detta har gett dem en särställning på den globala arenan. Men trots sina 20 år på nacken har inte rättvis fördelning av vinster från nyttjande av den biologiska mångfalden, som är ett av CBD:s tre mål, på allvar genomförts ännu. Frågan har varit strategiskt avgörande för u-länderna, som förvaltar cirka 90 % av världens biologiska mångfald – råmaterialet för forskning och uppfinning – samtidigt som de företag som tar ut vinsterna till största delen finns i den industrialiserade världen.
Därför var det för utvecklingsländerna ett viktigt steg att man i Nagoya efter många års segdragna förhandlingar slutligen antog det internationella avtalet om tillträde till genetiska resurser (Nagoyaprotokollet, se s. 7). Samtidigt är vissa u-länder fortfarande mycket besvikna på innehållet i Nagoyaprotokollet och menar att det snarare är ett redskap som kommer att innebära att ”bussiness as usual” kan fortgå.
Ur- och lokalbefolkningarnas representanter understryker att de sedan urminnes tider har andliga värden, etiska normer, lagar och rättigheter som reglerar användningen av deras land, resurser och traditionella kunskap, och dessa måste respekteras. Konventionens parter är sedan tidigare ålagda att upprätthålla urbefolkningarnas mänskliga rättigheter och skydda deras traditionella kunskap. Man är besviken över att FN:s deklaration om urbefolkningars rättigheter enbart är ”noterade” i ABS-protokollet och den strategiska planen. Detta innebär att erkännande av urbefolkningarnas rättigheter till biologisk mångfald fortfarande inte är fullt ut accepterade av vissa länder. Det är ett av skälen till att man betonar att mycket mer återstår att göra för att nå rättvis fördelning av vinster av genetiska resurser.
Rättvisa ekonomiska flöden
Sedan CBD trädde i kraft 1993 har det aldrig satsats tillräckligt på genomförandet av konventionen, menar många u-länder. Framförallt har de finansiella resurserna varit mycket begränsade. U-länderna har haft höga förväntningar på sig att bidra till bevarande av biologisk mångfald, eftersom de förvaltar så mycket av den. De som arbetar med biologisk mångfald i dessa länder har dock haft svårt att få gehör i de nationella budgetprocesserna, då kompetensen på området är liten och basbehoven för landets fattiga ännu inte är täckta. U-länderna argumenterade därför starkt för att COP10 skulle anta mål för ekonomiska flöden. Dessutom ville man se tydligare styrning av den Globala miljöfonden (GEF). En av orsakerna till missnöjet med GEF bland utvecklingsländerna är att man menar att GEF inte fördelar resurserna effektivt och arbetar alltför långsamt. I-länder som EU anser dock att man gjort förbättringar för att åtgärda detta som mer länderdrivna stöd.
I-länder har varit emot att sätta mätbara mål för finansiella resurser och hänvisar till den så kallade Parisagendan, som fastlagt grundprinciperna för internationellt bistånd, samt till de nationella budgetprocesserna. Man vill inte öronmärka medel för vissa ändamål. I-länderna har velat utveckla innovativa finansiella mekanismer, ett samlingsbegrepp för en mängd styrmedel som att styra om skadliga subventioner till finansiering för biologisk mångfald, mikrokrediter samt mekanismer för att skapa kontakt mellan företag och projekt i utvecklingsländer. För u-länder är det viktigt att dessa innovativa finasiella mekansimer betraktas som resurser som ska ses som tillägg till i-ländernas övriga ansvar för finansiering.Då en del av dem är marknadsbaserade vill man först etablera statlig reglering och åtgärder för att säkra fattiga människors tillgång till naturresurser, och det måste finnas utvecklade skyddsåtgärder som gör att CBDs tre mål möts och att inte fattiga människor drabbas av oprövade metoder.
Bolivia föreslog att man skulle införa garantier för att innovativa finansiella mekanismer inte leder till ekonomisk spekulation eller till att naturen blir en handelsvara. De menar inte att man inte ska få sälja potatis, men att det måste föras ett resonemang kring vilka av naturens varor och tjänster som bör finnas på en marknad och vilka som på grund av sin karaktär inte bör göra det, samt att fördelningsfrågor, rättigheter, och analys av vilka grupper som får del av vinster från naturens varor och tjänster, förs in på agendan.
Vidare underströk man att effektivt deltagande av ur- och lokalbefolkningar måste beaktas, och att detta heller inte får leda till någon ytterligare börda för utvecklingsländerna. Flera u-länder påpekade också att finansieringen fortsatt har slagsida åt konventionens första mål, det vill säga mer fokus på bevarande än av hållbart nyttjande och rättvis fördelning av vinsterna.
Samråd och effektivt deltagande av ur- och lokalbefolkningar i förvaltningen av biologisk mångfald är en viktig del i genomförandet av den nya strategiska planen. I en by i Malis halvöken har Dongon-folket samlats till samråd om hur man bäst förvaltar sina gemensamma resurser.
Foto: Pernilla Malmer
Urbefolkningarna reser sig
U-länderna har själva tagit initiativ till att utöka samarbete sinsemellan genom en flerårig handlingsplan kring utvecklingsfrågor och biologisk mångfald. Detta är ett viktigt bidrag till konventionens strategiska plan för 2011–2020.
En grupp som är särkskilt uppmärksammad i CBD är ur- och lokalbefolkningar i olika delar av världen, eftersom deras traditionella kunskaper om hur man använder och förvaltar biologisk mångfald är så viktiga för dess bevarande. De har i CBD gått samman i International Indigenous Forum on Biodiversity (IIFB), och de är aktivt engagerade i nästan alla punkter på dagordningen och lägger egna konkreta förslag kring texter och innehåll.
En av de frågor där IIFB var starkt engagerad under COP10 var utvecklingen av konventionens nya strategiska plan (läs mer här intill). En stor framgång för dem var beslutet om ett särskilt mål för traditionell kunskap och hållbart nyttjande. Från vissa länder påpekades till och med att det vore rättvist och logiskt att låta ursprungsbefolkningar besluta själva om detta mål. Det sågs också som en framgång att länderna har förbundit sig att möjliggöra fullt och effektivt deltagande från kvinnor, ur- och lokalbefolkningar samt det civila samhällets organisationer i genomförandet av målen i konventionen och den strategiska planen.
Ytterligare COP10-beslut som mottogs positivt av ur- och lokalbefolkningarnas representanter var den etiska uppförandekoden för att säkerställa respekt och hänsyn till ur- och lokalbefolkningars kulturella och intellektuella arv. Man ser också att ur- och lokalbefolkningars traditionella metoder blir alltmer erkända som viktiga kunskapskällor för hållbart nyttjande och bevarande av biologisk mångfald. Tyvärr har parterna inte erkänt den centrala kopplingen mellan att ha tryggade rättigheter till sitt eget land och att kunna fortsätta att förvalta biologisk mångfald.
Från ur- och lokalbefolkningars synpunkt gjordes också framsteg beträffande möjligheter till delaktighet, rättvisa och fördelning av nytta vid förvaltningen av skyddade områden. Men man är fortfarande oroad över fixeringen vid utbyggnad av skyddade områden, medan man inte ser vikten av deltagande och rättigheter för människorna som bor i de områden man önskar skydda.
Frågan om ”global equity” är och förblir med största sannolikhet en avgörande knäckfråga även framöver för hur Konventionen om biologisk mångfald ska lyckas ro i land de ambitiösa målen i sin nya strategiska plan.