ArtDatabankens konferens hade i år underrubriken ”Från kunskap till handling – om teorins tillämpning i praktiken”. För teorin svarade docent Henrik Andrén, Grimsö viltforskningsstation och Oskar Kindvall, entomologiska institutionen, båda SLU. De hade till uppgift att belysa ett par aktuella frågor inom naturvårdsbiologin, en vetenskapsgren som har utvecklats starkt under senare år. Bla har de ständigt kraftfullare datorerna gjort det allt lättare att simulera vad som kan hända i naturen och ”utföra experiment” på ett sätt som tidigare varit omöjligt.

Fragmentering– mer än arealförlust

Anledningen till många arters minskade populationer är att arealen av den biotop de bebor minskar eller dess kvalitet försämras. En ytterligare effekt av biotopförlusterna är att de få kvarvarande områdena blir allt mer isolerade från varandra. Om denna fragmentering talade Henrik Andrén, som har använt sig av datamodeller för att renodla biotopfragmenteringens effekter. Under en viss areal på fragmenten kommer slumpvisa lokala utdöenden att få allt större betydelse, samtidigt som möjligheten till nykolonisation minskar. Det ger upphov till en tröskeleffekt.

Inom grupperna fåglar och mindre däggdjur har man funnit att tröskelvärdet kan ligga mellan 10 – 30Ê% lämplig biotop i landskapet. Under denna nivå blir minskningen i artantal eller populationsstorlek större än man kan förvänta utifrån ren biotopförlust.

Kunskapen om fragmenteringens effekter och tröskelvärden för olika arter är av stor betydelse vid ekologisk landskapsplanering. Det är dock ännu inte klart vilken strategi som är överlägsen när det gäller design av naturreservat – få stora eller många små. Att den skyddade arealen bör öka är däremot uppenbart.

Sårbarhetsanalys

Mycket av naturvården sysslar med att försöka skåda in i framtiden, göra prognoser och finna lämpliga åtgärder för att förhindra att arter försvinner. Hela arbetet med rödlistor innebär bedömningar av hotbilder för de olika arterna. I de nya datamodellerna kan kunskapen om en arts populationsdynamik få utgöra grunden för simuleringen av populationens framtida öden. På ett mycket pedagogiskt sätt kunde Oskar Kindvall demonstrera hur sådana simuleringar går till och vilket utfall man kan få av en sårbarhetsanalys vanligen kallad PVA (population vulnerability analysis). (se även Biodiverse 3-97)

Vi fick i en återblick följa sjögrodans utdöende i Skåne för att så här i efterhand bedöma risken för att den skulle försvinna. Både modellen och Oskar hade nog trott att den skulle klara av att överleva under betydligt längre tid. Vi fick också exempel på hur PVA kan användas för att bedöma den förödande effekt som jakt på vuxna järvar har jämfört tex med dålig överlevnad hos ungarna.