De areella näringarna förser samhället med basala produkter som är nödvändiga för människors överlevnad. För att garantera långsiktig försörjning måste nyttjandet ske uthålligt. Uthålligt behöver emellertid inte innebära hållbart i Riodeklarationens och Konventionen för biologisk mångfalds mening. Även en kraftigt överexploaterad resurs tillåter ett uthålligt uttag så länge det sker i jämvikt med tillväxten.
Tillåts resursen minska för långt vid ett uttag i jämvikt når man emellertid en nivå när yttre störningar – klimat, sjukdomar och så vidare – innebär risk för utdöende. Resursen nyttjas då utanför biologiskt säkra gränser. Eftersom all exploatering av en biologisk resurs innebär en påverkan inte bara på resursarten utan på hela ekosystemet medför nyttjandet också sekundära biologiska risker.
För hållbart nyttjande är därför uthållighet en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning. En definition av begreppet måste även innefatta någon värdering av vad som är önskvärt eller optimalt. Man kan analysera nyttjandet ur flera aspekter eller dimensioner:
- den rena produktionsaspekten av en specifik resurs
- den ekologiska med hänsyn till hela ekosystemet
- den ekonomiska
- den sociala
Det optimala hållbara nyttjandet är olika beroende på vilken av aspekterna som används för optimering. Om man betraktar sambandet mellan ett uttag av resursen och ansträngningen som läggs ned för att nå detta nyttjande får man följande schematiska diagram (se figur), där den streckade röda delen av kurvan visar nyttjande utanför biologiskt säkra gränser. Punkterna anger uttagsnivån vid tänkbara optimeringar enligt de fyra aspekterna.
Punkten 1 är den klassiska definitionen av maximum sustainable yield (MSY) och punkten 3 svarar mot maximum economic yield (MEY), vilken alltid ligger vid en lägre ansträngning än MSY.
Punkten 4 illustrerar ett starkt övernyttjande, vilket ofta är resultatet av politiska överväganden av vad som är socialt optimalt. Sådana exempel finns i ett flertal inom fiskesektorn. Slutligen punkten 2, som visar vad som är en säker nivå på nyttjande med hänsyn till bevarad biodiversitet och generella naturvärden. Denna punkt torde normalt ligga till vänster om 3 och 4.
Optimering enlig MSY och MEY är matematiskt enkelt kopplad och kan i princip betraktas som utbytbara, men sociala och ekologiska hänsyn opererar med variabler som inte går att översätta till någon gemensam parameter för alla fyra aspekterna. Det innebär att det inte går att enkelt väga samman optimeringarna. En definition av hållbar utveckling kan därför aldrig bli entydig. Det krävs ett godtyckligt – i grunden politiskt – avgörande hur man skall balansera mellan de fyra optimeringspunkterna.
För sektorförvaltningens del kan man underlätta det politiska beslutet genom att med olika förvaltningsåtgärder närma optimeringspunkterna till varandra. Framför allt gäller det punkt 2 och 3. Detta kan exempelvis ske genom införande av miljövänliga metoder för nyttjandet eller genom att använda en differentierad områdesförvaltning, så att biodiversiteten bevaras fullt ut i vissa områden, reservat eller jordbruksarealer med orationell drift, samtidigt som ett rationellt ekonomiskt nyttjande sker på övriga arealer.