Fiskar i svenska sötvatten.

För några år sedan hade jag förmånen att besöka Slovenien, ett litet land av ungefär Smålands storlek. Förutom det faktum att man där bedriver fiske- och naturvård på ett mycket framsynt sätt hajade jag till när jag fick veta att detta lilla land har omkring 95 arter av sötvattensfiskar. Sverige har drygt 50. Latituden gör sitt, men är inte hela förklaringen till den stora skillnaden i antalet inhemska fiskarter. För att förstå orsakerna måste man gå bakåt i tiden och studera både geografiska förändringar efter senaste istiden och människans härjningar.

Fisken kommer i isens spår

Den senaste istiden hade sin maximala utbredning för 22 000 år sedan. Därefter började inlandsisen smälta och så småningom (10 600 f.Kr.) bildades Baltiska issjön. I och med avsmältningen skapades nya vattendrag, och därmed öppnades (och stängdes) olika vandringsvägar för fisken. Baltiska issjön var en kall glaciärsjö, och under denna period invandrade kallvattenarter som hornsimpa, sik och röding.

Den Baltiska issjön tömdes ut i Västerhavet vid Billingen omkring 8 300 f.Kr. Det hela var dramatiskt – vattennivån sänktes 25 meter på två år och därefter trängde saltvatten in. För sötvattenfisk innebar det en paus i spridningen, men man tror att laxen kom under denna period (Yoldiahavet 8 300–7 500 f.Kr.).

Efterhand blev klimatet varmare, landhöjningen fortsatte och Ancylussjön bildades, en gigantisk sötvattenssjö hundra gånger Vänerns storlek, vilket gjorde den större än någon nu existerande sjö. Under denna period vandrade de flesta av dagens arter in, bland andra mal, gös, färna, braxen och benlöja.

Många arter har vandrat in under minst två olika perioder. Rödingen har haft en sydlig och en västlig invandring, de genetiska spåren av detta kan fortfarande ses i våra rödingsjöar.

Mänsklig inblandning

För fisken och dess spridning har högsta kustlinjen stor betydelse. Vissa arter som öring och röding är duktiga på att ta sig uppströms, medan andra är sämre. Gös och nors är två arter som naturligt inte finns ovan högsta kustlinjen, men ändå hittar man dem där. Det beror på att människan länge har flyttat fisk. I Gausdal kommun, Oppland fylke i Norge, har man hittat en runsten med inskriften Eilífr Elgr bar fiska í Rauðusjó (Eilifr Älg bar (satte ut) fisk i Rausjön).

Redan då försökte man alltså etablera önskade fiskarter i olika vattensystem. Sedan har utplanteringen fortsatt. Förutom nors och gös har man satt ut gädda i många olika sjöar, stora som små, röding i fisktomma sjöar, sik i rödingsjöar, öring i rödingsjöar, röding i öringsjöar, och ruda i alla möjliga och omöjliga sjöar. Ruda, sutare och karp spreds under medeltiden för att man skulle ha fisk till fastan.

Att sätta ut en art i ett vatten där den inte funnits förut är ibland framgångsrikt, ibland av ringa betydelse, och får i en del fall mycket stora konsekvenser. Om man sätter ut sik i en sjö med endast röding, så konkurrerar siken, som är betydligt bättre på att äta djurplankton, ut rödingen i den fria vattenmassan. Om man sätter ut röding i en fisktom sjö blir det katastrof. I de naturligt fisktomma fjällsjöarna domineras djurplanktonfaunan av stora pigmenterade arter av hinn- och hoppkräftor. Dessutom förekommer ofta representanter för två grupper av större kräftdjur: gälbladfotingar och sköldbladfotingar, varav två arter är rödlistade i Sverige. Fågelfaunan utgörs främst av arter som livnär sig på dessa kräftdjur (alfågel, smalnäbbad simsnäppa, andra änder och vadare). Resultatet av rödingutsättning blir att vissa kräftdjur utrotas, vilket hindrar många fåglar från att häcka. Så småningom ändrar sjön karaktär; i fjällvatten där det funnits fisk länge domineras djurplanktonfaunan av små opigmenterade arter av hinn- och hoppkräftor. Fågelfaunan utgörs av fiskätande arter som olika lommar, skrakar, måsar och tärnor.

Vad avgör antalet fiskarter?

Invandringen har således stor betydelse för hur många arter det finns i en sjö, liksom människans klåfingrighet. Men om en art ska klara sig i en sjö måste sjön vara sådan att artens livsbetingelser kan tillgodoses. En stor sjö är i allmänhet mer komplex (fler vikar, olika djup, etc.) vilket gör att den kan hålla fler arter. Klimatet spelar också stor roll: varmvattenarter trivs sämre norrut medan kallvattenarter stöter på konkurrens söderut.

Sjöns näringshalt påverkar givetvis också; en mer näringsrik sjö får sämre siktdjup, vilket gynnar arter olika. Arter som gärs, benlöja och braxen klarar sig bäst i siktdjup runt 2,5 meter, medan gäddan vill ha omkring fyra meter och öring trivs bäst i fem meters siktdjup.

Då, nu och framtiden

Lokala utdöenden skedde förmodligen förr, men det är omöjligt att säga i vilket utsträckning. På senare tid har både rödingen i södra Sverige och malen minskat kraftigt. Anledningen är människans framfart: försurning, föroreningar, kanalisering av vattendrag, sjösänkningar, utplantering av nya arter och överfiske. Dessa mänskliga aktiviteter har hittills vida överträffat eventuella klimatförändringar.

Vad kan då ett varmare klimat medföra för fisken i framtiden? En ökning av medeltemperaturen på 2,5–4,5oC skulle förändra utbredningsmönstret för flera arter. Sjöar i Gävleborgs län kommer att få samma temperaturregimer som dagens skånska sjöar, och de i sin tur hamnar i ett klimat som kan jämföras med mellersta Frankrike. Mest bekymmersamt är detta för de kallvatten­anpassade arterna som röding, lake, nors, siklöja, sik, harr, lax och öring. Flera av dessa är ekonomiskt viktiga, andra är nyckelarter (nors och siklöja) i fisksamhället genom sin roll som viktiga bytesfiskar. Alla dessa arter kommer att minska i sötvatten i mellersta och södra Sverige, vilket ger omfattande effekter på ekosystemen som är svåra att förutspå.

Generellt kommer fiskproduktionen att öka i sötvattnen då varmvattenarterna gynnas. Kommersiellt viktiga arter som gös, abborre och gädda kommer att öka, liksom deras utbredning i landet. Hur denna framtida utbredning ser ut beror inte bara på den ökande temperaturen utan även på tillgången på spridningsvägar för fisken. Även utbredningen av kräftor torde öka i norra Sverige. Ökad temperatur kommer också att leda till att närsalttillförseln ökar som en följd av högre avrinning, speciellt vintertid och från otjälad mark. Detta bidrar också till ökad fiskproduktion.

Slutligen vill jag återknyta till Slovenien. Vi i Sverige har färre fiskarter att ”spela” med i klimatspelet. Det gör att våra ekosystem är känsligare, och att större effekter kan väntas här. Bästa sättet att möta klimatförändringarna är att se till att fiskbestånden är livskraftiga, d.v.s. att bedriva en sund fiskevård. Den inställningen är viktig och nödvändig både i Slovenien och Sverige, och alla andra länder.