”Ingen konst är att få fiskare, som förstår sig på notar, men swårare torde det wäl vara at finna den som förstår rätt at skötas en fisklek, och då den innefaller, rätt utlägga nät, utsätta katsor, samt dem, jemte många fiskesätt wäl ansa, skiöta och bruka, hwart och et i sinom tid.” ”… ty ingen konst är at med not och mycket folk kunna få mycket fisk, skiämma lekar, och utdöda sjöarna, för sig, andra, och efterkommande”.
Detta skriver Jacob Gyllenborg, av många ansedd som Sveriges verkliga pionjär inom insjöfiskets historia, år 1770, kanske på sitt Venngarn. Gyllenborg har både tid och råd att författa, som greve och välbärgad. Men han vill säkert också leva upp till adelns kännemärke, egendomens förvaltare, på sitt sätt i en tradition lika mycket som de fiskare han skriver om. Gyllenborg är också en man av sin tid, väl medveten om de nya idéer som hör till 1700-talet. Med upplysningen följer tankar om naturen som något annat än en given skapelse, där Gud ger och tar. Där finns en medvetenhet om att människan är delaktig i vad som sker, för Gyllenborg en underliggande farhåga att fiskfångsterna i Sveriges insjöar skulle sina. Detta tydliggörs i hans Afhandling om insjöfisket i Swea Riket. Man kan speciellt urskilja en oro att en förändrad fiskesyn och ett överutnyttjande av notfisket vintertid, som både berör fiskarens fiskekunskaper och effekterna på fiskbestånden. Liknande historiska texter kan ge oss en inblick i vår hushållning med fiskbestånden, redskapens nyttjande men även hur den biologiska mångfalden har sett ut. Frågan vi idag ställer oss är: vad kan vi lära oss av de beskrivna, äldre kunskaperna, som vi kan ta med oss i den nu förekommande debatten kring samförvaltning av våra fiskeresurser? Vad i traditionen, som kunskapsbärare, kan vi bruka för ett mer hållbart fiske?
Den enskilde eller byalaget
Ernst Lindblad med sin gösfångst omkring 1927.
Foto: Kristinehamns museum
Jacob Gyllenborg skriver naturligtvis utifrån sina erfarenheter av fisket. Ett fiske på en resurs som han måste ha sett som både ändlig och geografiskt avgränsad. Det är därför intressant att han ofta återkommer till sin värdering av fiskarens kunskap om fiskevattnen och redskapen. Han poängterar att man inte skall byta ut en fiskare som har vant sig vid ett fiskevatten, för att det är allt för ekonomiskt kännbart och biologiskt skadligt [för den biologiska mångfalden, förf. anm.]. Han lägger naturligtvis både en ekonomisk aspekt i detta och tankar om hushållning. Gyllenborg menar att det han ser som det traditionella fisket (på 1700-talet), med nät, är mer lönsamt än det enligt honom skadliga notfisket. Han antyder att fiskminskningen i landet skulle bero på snålheten efter småfisken före lektiden, som på den tiden gick att sälja för stora penningsummor. Vad Gyllenborg utrycker handlar om i vilket sammanhang av funktionella kulturelement människorna som fiskar befinner sig i. Bondelagen med personliga äganderätter skapade en stabil grund i fisket, som byggde på byrådens långvariga organisation. Fiskaren då höll sig inom ett begränsat område och hade förutsättningarna att kunna lära känna sitt ”revir”. Han tvingades hushålla med fisken just för dess begränsning, till skillnad mot de nyare, mer mobila elementen som inte tillhörde den äldre traditionen. De nya entreprenörerna, arrendatorer/yrkesfiskare, anses ha varit mer anpassningsbara och hade lättare att ta till sig nymodigheter som redskapsnyttjande. Det är när omvandlingen av samhället sker, framför allt i jordbruket, under 1700- och 1800-talen som betingelserna ändras. Det uppstår en grupp av människor som inte längre ryms i det traditionella samhället, utan allt mer tvingas söka en utkomst inom bland annat fiske. I slutet av 1800-talet växer till exempel Spikens fiskeläge i Vänern fram, med allt mer specialiserade yrkesfiskare. Fiskevattnen växer och i spåren av detta ändras ekonomin, som för fiskaren har gått från hushållets horisont till samhällets, och fisket sker allt mindre på fiskens villkor.
Utvecklingen tar fart
Fisket i Vänern runt mitten av 1800-talet förflyttas från de kustnära områdena till mera öppet vatten utomskärs. Då var näten gjorda av hemspunnet lingarn och fiskebåtar roddes eller seglades med hjälp segel. Få fiskare använde is och fisken transporterades antingen i en sump eller fick självdö i båten. Avstånden till och mellan fiskeområdena och handelsorten var därför en begränsande faktor för hur mycket som fiskades och såldes. För området runt Kållandsö fanns Lidköping som handelsplats och i början av 1900-talet var onsdag och lördag de stora torgdagarna. Vilket innebar att redskapen sattes så att fisken fångades på tisdag och fredag för att kunna handla med ”färsk” fisk. I industrialiseringens fotspår förändras fiskekulturen från det traditionella bondelaget och vi ser gryningen av dagens yrkesfiskare.
Härefter tar utvecklingen ännu mer fart och under 1900-talet och framåt ökar möjligheten till försäljningen genom tillgången på konstgjord is, tändkulemotorerna, fiskebåtarna blir bättre och nylonnäten utvecklas. Tillsammans underlättar detta för fiskaren att fiska över större ytor i sjön samtidigt som kommunikationen byggs ut mellan städer i Sverige. Idag är marknaden inte längre lokal utan den har vuxit sig global.
Framtiden
Kan något gott komma ur ett förhållande, likt 1500–1700-talets byalag, där samförvaltningen leder till ett utnyttjande av fisket med större hänsyn till den biologiska mångfalden. I dagens diskussion om samförvaltning bör det utifrån vårt historiska arv, med dess olika kulturyttringar, vara en självklarhet att få en god insikt i mönstren i fiskekulturen och strukturen i det nu rådande insjöfisket. En på etnologin grundad kunskap om primärgrupperna, i detta fall yrkesfiskarna, husbehovsfiskarna och fritidsfiskarna, är grundläggande. Förståelsen för deras funktioner och betingelser är avgörande för att säkerställa en stabilitet och kontinuitet i arbetet. Sekundärgrupperna utgörs av samhällets entreprenörer/företagare som vill införa och hitta nya marknader baserat på fisket. Samförvaltningen, av allmänningens resurs, sker dock lämpligen med alla aktörer, genom utformning av gemensamma regler, kring de frågor som omger fiskeområdet. Men framför allt kräver samförvaltningen en dialog mellan traditionsbärarna – fiskarna – och myndigheter och forskare. Synliggörandet och hänsynen till resursen – fisken – krävs för att fisket åter skall ske mer på fiskens villkor än på samhällskrafterna.
Då är fiskens biologiska mångfald inte längre bara ett naturhistoriskt arv, utan fisket kan sägas ha haft en så stor inverkan på bestånden och de ekologiska systemen i våra sjöar och vattendrag, att både fisk och fiske är ett kulturhistoriskt arv som vi gemensamt måste vårda och bevara.