Jules Verreaux, som hedrats i namnet ’Propithecus verreauxi’ (Verreaux’s sifaka, en lemur) och flera fågelnamn, var en fransk insamlare av zoologiskt material, verksam under 1800-talet. Han stal kvarlevorna efter en sydafrikansk man strax efter begravningen, konserverade kroppen och skeppade den till Europa, där den fanns kvar på ett museum i Spanien till 1997. Ett synnerligen osmakligt tilltag i våra ögon idag. Förtjänar han ändå att hedras genom att ha arter uppkallade efter sig?

Foto: Wikimedia commons CC BY-SA 3.0 / Jeff Gibbs

Hundratusen­tals arter har givits namn som hedrar en person. De flesta sådana så kallade eponymer myntades när euro­peerna koloniserade resten av världen, men nya skapas fortfarande, och trenden är ökande. Inom zoologin räknar man med att 20 procent av arterna har eponymer, och ytterligare 10 procent har namn efter geografiska områ­den, som ofta kan härledas till personnamn, till exempel Rhodesia (numera Zimbabwe och Zambia). I många fall kan det kännas helt rätt att hedra en person på detta sätt, som i fallet med de 300 djurarter som uppkallats efter Charles Darwin. I andra fall väcker det ont blod.

Bortsett från att många eponymer hedrar personer som idag inte anses förtjäna detta (som herr Verreaux, se bildtexten här intill), så speglar de inte mångfalden av människor. Arter som beskrevs under 1800-talet och tidigt 1900-tal beskrevs av vita män, och de hedrade i första hand andra vita män. När kvinnor hedrats är det oftare i egenskap av fruar och döttrar än som kända forskare. Bland de 900 arterna i släktet Aloe är det tio gånger vanligare att män hedras än kvinnor. Men mönstret är inte bara historiskt; en studie av namngiv­ningen för 2 900 nybeskrivna inälvsmaskar visade att av 596 namn som hedrade fram­stående forskare var bara 111 eponymer efter kvinnor, trots att kvinnor är lika aktiva som män i detta forskningsfält. På samma sätt är personer från det globala Syd underrepresen­terade bland eponymerna.

Detta sätt att namnge arter efter människor har följaktligen fått en hel del kritiker. Dessa vill ändra på namngivningen, både när det gäller nybeskrivningar, och dessutom retroak­tivt för tusentals existerande vetenskapliga artnamn. Detta gäller framförallt namn som upplevs som stötande. Men vissa vill eliminera samtliga eponymer. Huvudargumentet är att namngivning är en kraftfull form av kommu­nikation som kan reproducera och förstärka det koloniala arvet. Att skapa eponymer inne­bär mer än att sätta ett namn på en art, det för­knippar arten med det sociala värdesystem som personen representerar, enligt kritikerna. Detta bestämmer vilket värdesystem som ger arten legitimitet, samtidigt som andra värdesystem nedvärderas. Det går inte att separera politik från vetenskap och att ge en art en eponym är en politisk handling. Vetenskapen kan inte verka utanför samhället, utan att ta hänsyn till samhällets normer, hävdar kritikerna.

Vissa trivialnamn ersätts

Det finns förslag om att inrätta en etikkom­mitté med uppdrag att granska eponymer, och att ändra i nomenklaturkoderna, så att artepitet som hedrar tyranner, diktatorer och slavhand­lare kan bytas ut.

Denna diskussion gäller både vetenskapliga namn och trivialnamn. De senare går relativt lätt att ändra på. Birdlife Sverige, som faststäl­ler svenska fågelnamn, har nyligen publicerat en uppdaterad lista över världens fåglar där de flesta eponyma namn har ersatts. Även fåglar med rasistiskt klingande namn har fått nya namn. Indiansidensvans har blivit tujasiden-svans, kafferseglare heter numera vitgump­seglare och negerfinkar kallas i dag för nigriter.

När det gäller de vetenskapliga nam­nen är det svårare. Den internationella kommissionen för zoologisk nomenklatur (ICZN), som sköter namnkoden för djur, har meddelat att de inte vill göra några ändringar i koden för att möjliggöra namnbyten eller förbjuda nya eponymer. De hänvisar till kodens huvudsyfte, att upprätthålla stabilitet i namngivningen. ICZN anser sig inte ha mandat att ändra på namn av etiska skäl.

Hur långt ska man dra det?

Både gamla och nya eponymer för­svaras av många taxonomer, främst därför att ändringar i existerande namn skulle orsaka stor namnförbistring för alla användare av artnamn, och att föreslagna processer skulle försvåra namngivningen, i ett läge då det snarare behövs enklare rutiner för att snabbt beskriva arter som ännu inte är namn­givna. Rent principiellt hävdas att taxonomin inte ska användas för att driva en politisk eller sociologisk agenda, som det främst är kritiker i det globala Nord som stöder. Många taxonomer i det globala Syd vill behålla möjligheten att uppmärksamma lokala personer som bidragit till arbetet. I Latinamerika beskrivs nu fler arter av lokala taxo­nomer än av västerländska, och det är lokala personer som hedras i eponymer, inklusive ledare för urfolk. Ett förbud mot eponymer vore ett nytt uttryck för kolonialism som skulle drabba det globala Syd, hävdar man.

Diskussionen om olämpliga epo­nymer bör också betraktas i ett vidare perspektiv. I samhället i stort råder något vissa betecknar som en can­celkultur, där allt som skulle kunna betraktas som oetiskt ska utraderas. Hur långt ska detta drivas inom den biologiska nomenklaturen? Ska vi ogiltigförklara Linnés namngivning av blomsläktet Linnaea, med motivet att Linné var rasist (han namngav sex olika ”raser” människor). Ska vi ersätta Banksia, Begonia, Bougainvillea, Camel­lia, Dahlia, Gardenia, Magnolia? Har vi råd att lägga arbete på att reformera tusentals existerande artnamn när det återstår miljoner arter att beskriva? Ska vi också döpa om de fysikaliska enheterna Ampere, Newton, Volt och Watt? Theodore ”Teddy” Roosevelt var imperialist och rasist; ska vi döpa om teddybjörnen?

Text: Torbjörn Ebenhard, forskningsledare, CBM

ETT MISSTAG SOM KUNDE RÄTTAS TILL

I en förhandspublicering på Internet i januari 2011 gavs en ny fladder­musart från den västindiska ön Saint Vincent namnet Micronycteris gari­funa. Artepitetet valdes för att hedra öns urinvånare, garifuna-folket. Detta mottogs inte väl av garifuna-folket, som såg tilltaget som en förolämp­ning; Fladdermöss är ju äckliga!

Författarna bad om ursäkt och inledde en dialog med företrädare för garifuna om hur de skulle kunna rätta till detta misstag. Resultatet blev namnet M. buriri, där buriri är ett garifuna-ord för fladdermus.

Denna ändring var möjlig eftersom publiceringen på Internet då inte utgjorde en formell artbeskriv­ning. I den tryckta versionen som kom senare under 2011 var änd­ringen genomförd, och räknades som den första publiceringen av artbeskrivningen.

I dagsläget hade en sådan ändring inte varit möjlig, eftersom elektronisk publicering numer räknas som första publicering. Av den anledningen vill många kritiker att namnförslag ska granskas innan de publiceras.