Flera av Sveriges vanligaste fåglar som kungsfågel, svartmes, entita, talltita och trädkrypare har minskat i antal under de senaste 30 åren. Eftersom alla arter i huvudsak är stann- eller strykfåglar och främst förekommer i skogsmiljöer är det inte långsökt att söka förklaringen i skogsbruket. Under 2003 inventerade jag fåglar på ett stort antal hyggen i Uppland för att studera om de negativa populationstrenderna kan vändas genom anpassade avverkningsmetoder.
Ungefär hälften av Sveriges drygt 3 600 rödlistade arter finns i skogar. Skogsbrukets metoder har en avgörande betydelse för de hotade arterna eftersom endast 3,1 procent av den produktiva skogsmarksarealen är formellt skyddade. Årligen avverkas ungefär en procent av all produktiv skogsmark i Sverige.
Hyggesbruket i Sverige har förändrats radikalt, särskilt under de senaste 15 åren. Numera är de flesta större skogsbolag certifierade enligt FSC och/eller PEFC. Kraven är bland annat att man lämnar minst tio levande träd (hänsynsträd) per hektar vid avverkning; i första hand så kallade naturvärdesträd och i andra hand stormfasta träd. Död ved ska också lämnas.
Syftena är att växter och djur ska kunna klamra sig fast tills den nya trädgenerationen har vuxit upp och att öka möjligheten för spridning genom landskap fragmenterade av hyggesbruk. En annan skoglig åtgärd som ökat är naturlig föryngring: man lämnar skärm- eller fröträd tills de nya trädplantorna vuxit så pass att de inte är utsatta för nattfrost.
Tre grupper av fåglar
I mitt forskningsprojekt studerade jag hur olika fågelarter påverkades av kvarlämnade träd. Jag kunde identifiera tre grupper av fåglar som trivs på olika typer av hyggen. Markhäckande fågelarter som flyttar på vintern (bland annat enkelbeckasin och sädesärla) föredrog hyggen med få sparade träd. De andra två grupperna bestod huvudsakligen av stannfåglar och de föredrog hyggen med många sparade träd. De hålhäckande arterna skogsduva, större hackspett, göktyta, svartvit flugsnappare, entita, blåmes, talgoxe och nötväcka var vanligare på hyggen med fler lövträd, medan kungsfågel, svartmes, tofsmes och talltita föredrog hyggen med fler sparade barrträd. Döda träd gynnade svartmes, talltita, entita och trädkrypare.
Genom att anpassa hänsynen vid slutavverkning finns stora möjligheter att gynna små, skogslevande stannfåglar. Av de i medeltal åtta levande, äldre träd per hektar som lämnas kvar vid avverkning i dag är tre barrträd och fem lövträd (främst björk, asp och sälg). Min forskning visar att dessa nivåer är långt ifrån tillräckliga. En grov uppskattning är att åtminstone 10 lövträd och 20 barrträd per hektar bör lämnas kvar – en nivå som är tre gånger högre än vad dagens rekommendationer anger.
Tofsmes (ovan) minskar inte i antal. Den häckar ibland på hyggen med naturlig föryngring eftersom ett stort antal barrträd till en början lämnas kvar.
Foto: Sergey Yeliseev
Omvälvande förändring
En slutavverkning är en omvälvande förändring. Få fåglar finns kvar på den nyskapade, mer eller mindre öppna ytan. Men påverkas även stannfåglar i den omgivande skogen? Jag fann att hyggen med naturlig föryngring har ingen eller mycket liten påverkan på fåglar som häckar i omgivande skog.
Däremot verkade en negativ effekt av hyggen med hänsynsträd sträcka sig åtminstone 50 meter in. Först 100 till 150 meter in i skogen var antalet revir jämförbara mellan de två kategorierna. Totalt består 13 procent av skogsmarksarealen i Sverige av skog yngre än tio år. Det innebär att flera vanliga skogslevande fåglar kan vara negativt påverkade av hyggesbruk i en tredjedel av alla skogar!
I den bästa av världar skulle antalet träd vid avverkning anpassas efter lokala eller regionala förutsättningar. Allra viktigast är kanske dock att ge rekommendationer om var på hyggen hänsynsträd bör sparas för att gynna så många arter som möjligt.