Ordet eutrofiering kommer från det grekiska ordet eutrophos som betyder välnärd. Försvenskat till ”eutrof” lanserades det på 20-talet av den svenske limnologen Einar Naumann. Från början avsågs med ”eutrofiering” en naturlig förändring från näringsfattigare vatten mot mer näringsrika. Idag avses oftast att söt- eller saltvatten av människan tillförts extra näringsämnen.
Ökad tillväxt
Tillförsel av begränsande näringsämnen gör att vissa växter tillväxer snabbare och blir fler eller större. Fosfor begränsar oftast tillväxten i sötvatten, kväve har samma roll i havet, medan Östersjön intar en mellansituation. Näringsämnena kommer från tex jord- och skogsbruk, mindre väl fungerande reningsverk och förbränning av fossilt bränsle, men även naturligt från nedbrytning av växtmaterial. Nedfall av kväveoxider från förbränningen ger förutom kvävegödning oftast även försurning.
Färre arter?
Problemet för vattenväxter och -djur är egentligen inte de ökade halterna av fosfat och nitrat, utan den ökade mängden växtbiomassa. Vid nedbrytningen åtgår syre och när bristen på syre blir stor vantrivs allt fler djur, men även växter. Om syret tar slut helt sker en mindre effektiv nedbrytning och man får svavelväte (vätesulfid). Detta ämne luktar ruttna ägg och är ett kraftigt gift för många djur. Den ökade växtbiomassan ändrar även bottenstruktur och ljusförhållanden, vilket förändrar förutsättningarna för fauna och flora.
Många arter klarar inte de besvärligare förhållanden som eutrofiering ger. Andra klarar sig bättre och slipper konkurrens om födan. De som missgynnas dör oftast inte knall och fall utan kämpar mot syrgasbrist eller svavelväte, ökad födobrist, eller sämre förutsättningar att hitta födan. De stressade individerna får mindre energi kvar för tillväxt och reproduktion, och blir på sikt allt färre. Ju färre arter av växter, desto sämre födomöjligheter för växtätare. Därmed kan det bli färre arter av rovlevande smådjur, samt fiskar och fåglar som lever på smådjur.
En kraftig eutrofiering minskar alltså efterhand antalet arter (men det blir ofta fler individer av varje art). Därmed minskar den biologiska mångfalden, vilket torde gälla även på gen- och ekosystemnivå. Dock kan en måttlig gödning av ett näringsfattigt eller måttligt näringsrikt vat-ten öka antalet tänkbara nischer och därmed biodiversiteten. Detta är ju dock inte något eftersträvansvärt eftersom det inte är en naturlig förändring, åtminstone inte hastigheten. En naturligt artfattig miljö är ju inte heller ”sämre” än en artrikare miljö.
Blågrönalger gynnas
Bland växtplankton minskar oftast artantalet totalt sett. Vissa arter av grönalger och cyanobakterier (”blågrön-alger”) gynnas av eutrofiering. De senare kan bli väldigt talrika, och ge ifrån sig giftiga ämnen. Som en följd av mer växtplankton kan även mängden djurplankton öka.
Större växter längs stranden och ute på bottnarna tillväxer och blir allt tätare vid övergödning. I sådana ”monokulturer” av tex vass och vattenpest kan vissa arter gynnas av eutrofiering, tÊex blomvass och svärdslilja.
Mera mört och fjädermyggor
Det är framför allt laxartade fiskar som får det svårt vid övergödning och syrgasbrist. Istället får man ofta mer av sk vitfiskar, tex mört och braxen. Bland bottendjur gynnas ofta snäckor, fjädermygglarver och små-daggmaskar. Dessa äter oftast mikroalger och små växtrester på bottnen.
Djur som filtrerar sin föda från bäckvatten, tÊex vissa nattsländelarver och knottlarver, kan också öka i början, men missgynnas med tilltagande övergödning. Många dag- och bäcksländor kräver gott om syre. Märlkräftan behöver också gott om syrgas, men ett övergött vattendrag kan duga om vattenhastigheten är relativt god så att syre blandas in.
Situationen i Sverige
Idag är flertalet av våra svenska sjöar och vattendrag i tämligen gott skick. Visserligen är många eutrofierade, men inte med sådana rysliga situationer som fallet var för några decennier sedan. De övergödda sjöarna kommer i många fall att förbli eutrofierade, eftersom de näringsrika bottensedimenten ofta är kvar och göder vattnet så sakteliga.
Orsaken till förbättringarna är dels väl fungerande reningsverk, vilka tar bort stor del av fosfatet, dels minskad övrig belastning av fosfat. Däremot ökar fortfarande kvävetillskottet. Lokalt och tillfälligt kan problemen fortfarande vara akuta, tÊex när ett reningsverk inte fungerar, eller i vissa överbelastade sjöar. Runt om i världen är eutrofiering ett mycket stort problem och ett allvarligt hot mot sötvatten, på många sätt vår viktigaste naturresurs.