EU:s förordning (1143/2014) om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter trädde i kraft 1 januari 2015. Förordningen ska omfatta invasiva arter som är främmande inom unionen, både arter som redan är etablerade inom hela eller delar av unionen och de som ännu inte finns men som bedöms kunna dyka upp och bli invasiva. Syftet är att förebygga, minimera och mildra de negativa effekterna av främmande arter på biologisk mångfald och relaterade ekosystemtjänster.
EU:s förordning gäller som lag i Sverige. Den omfattar många förvaltningsområden och innehåller rad regleringar, bl.a. förbud mot att föra in de listade arter till unionen. Arterna får inte heller transporteras levande, släppas ut på marknaden, bytas, användas, odlas, födas upp eller hållas, tillåtas att reproducera sig eller släppas ut i miljön. Medlemsstaterna ska även vidta åtgärder för att hindra att dessa arter sprids, samt övervaka arternas förekomst och utbredning.
En nationell förordning om invasiva främmande arter är tänkt att träda i kraft i årsskiftet där Havs- och vattenmyndigheten och Naturvårdsverket föreslås få huvudansvaret och där ansvaret för det nationella genomförandet tydliggörs för övriga berörda myndigheter. Utmaningarna ligger i dagsläget främst i att ta fram en nationell struktur och att se över befintlig nationell reglering och behov av ny. Detta inkluderar bland annat hanteringsåtgärder som ska vara kostnadsnyttoeffektiva och dessutom minimera påverkan på övriga arter och miljön. I detta arbete kan vi dra lärdom av erfarenhet från tidigare åtgärder, både i landet men även internationellt, anpassa dessa och vid behov utveckla nya metoder.
Grå ekorre, Sciurus carolinensisFoto: Merike Linnämagi
EU-kommissionen föreslog att lista 37 arter som invasiva främmande arter av unionsbetydelse och fick stöd av medlemsstaterna i genomförandekommittén i december 2015. Listningarna bygger på omfattande riskbedömningar som ska uppfylla kraven i förordningen och vara förenliga med världshandelsorganisationens (WTO) standard för sanitära och fytosanitära frågor (SPS-avtalet). Riskbedömningarna ska godkännas av ett vetenskapligt forum som företräds av forskarsamhället inom EU:s medlemsstater.
Den första unionsförteckningen omfattar ett fåtal arter som förekommer i vår natur i mer än något enstaka exemplar, nämligen skunkkalla (Lysichiton americanus), tromsöloka (Heracleum persicum), signalkräfta (Pacifastacus leniusculus) och ullhandskrabba (Eriocheir sinensis). Ullhandskrabban har dock inga reproducerande bestånd i Sverige. Förteckningen förväntas träda i kraft under sommaren 2016 och kommer att uppdateras med ytterligare arter under 2017.
Arbete med kräftan
Enligt förordningen har Sverige har 18 månader på sig att ta fram en plan som beskriver hur vi nationellt hanterar signalkräftan för att undvika risk för ytterligare spridning. Signalkräftan sattes ut på 1960-talet i Sverige för att ersätta den kräftpestdrabbade flodkräftan, och finns nu i cirka 3 500 svenska sjöar och vattendrag, främst i Götaland och sydöstra Svealand. Signalkräftan är bärare av kräftpest men är själv relativt tålig mot sjukdomen. Flodkräftan dör däremot om den smittas och sedan 2010 är den rödlistad som Akut hotad. Hotet är främst illegala utsättningar av signalkräftan. Vi har redan en strikt nationell reglering av signalkräftan med importförbud och regler för att förhindra spridning. Vi har även ett åtgärdsprogram för flodkräftan. I och med listningen kommer det bli ett totalförbjud mot att sätta ut signalkräftan och avsiktligt gynna en ökning av den. Men fiske och kommersiell användning av signalkräftan kommer att tillåtas förutsatt att det inte finns någon risk att sprida arten i nature.
Utöver genomförandet av EU:s förordning arbetar vi vidare parallellt med hanteringen av invasiva främmande arter som inte uppfyller kriterierna för att listas på EU:s förteckning, men som har eller bedöms komma få stor påverkan nationellt.