TEMA: SKOGEU-kommissionen har nyligen granskat Sveriges och Finlands förslag till EU:s nätverk av värdefulla naturområden, Natura 2000. För Sveriges del konstaterades en hel del brister och Sverige måste nu komplettera sitt förslag.
Kommissionens kritik gick ut på att det nuvarande svenska förslaget inte innehåller tillräckligt med områden med vissa av de naturtyper och arter som är listade i habitatdirektivets bilaga 1 och 2. Därmed kan inte målen med direktivet uppnås. Områden som valts ut med det andra direktivet som grund, fågeldirektivet, är redan med i Natura 2000 och berörs inte av denna kritik.
Enligt kommissionen är 50 arter och 40 naturtyper i den boreala regionen (som utgör större delen av Sverige) bristfälligt representerade i Sveriges urval. I den alpina regionen nämns ett tjugotal arter och ett par naturtyper. Den kontinentala regionen var inte med vid utvärderingen. Dessutom finns det ytterligare naturtyper och arter som av olika anledningar behöver kompletteras och förstärkas i nätverket.
Totalt i Sverige förekommer 91 av de naturtyper och 105 av de arter som särskilt pekas ut i habitatdirektivet. Det är alltså i en ganska stor andel av dessa som det svenska förslaget har brister.
Skydd av utter duger inte
Exempel på naturtyper i den boreala regionen som enligt kommissionen behöver få stärkt representation i Natura 2000 är havsstrandängar av Östersjötyp, naturliga större vattendrag av fennoskandisk typ, högört-ängar, högmossor och västlig taiga. Exempel på boreala arter är utter, större vattensalamander, ekoxe, flodpärlmussla och en rad kärlväxter, bl a bottenviksmalört, norna, flytsvalting och gotlandssippa.
Ska kompletteras
Naturvårdsverket och länsstyrelserna har nu fått i uppdrag av regeringen att komplettera urvalet av områden och arter. När det gäller redan skyddade områden är det inga problem att föreslå fler Natura 2000-områden. Vissa geografiska områden kan bedömas ha ett tillräckligt skydd (för Natura 2000-sammanhanget) enligt miljöbalkens kap. 4. Det gäller bl a nationalälvar och vissa andra älvsträckor samt de fjällområden och sjöar som omfattas av bestämmelser i miljöbalkens kap. 4. Här ger regeringens beslut om Natura 2000-områden i december 1998 viss vägledning.
För att bristerna ska rättas till behöver dock med all säkerhet även oskyddade områden föreslås. Det nya förslaget ska vara färdigt i april 2000.
Fakta om Natura 2000
Syftet med Natura 2000 är att bevara naturtyper och livsmiljöer för arter som EU-länderna har kommit överens om att skydda. Målet är att dessa ska upprätthållas i ”gynnsam bevarandestatus”. För att åstadkomma detta ska medlemsländerna välja ut områden till ett nätverk, Natura 2000.
Nätverket grundar sig på två direktiv; fågel- och habitatdirektivet. Utifrån fågeldirektivet ska länderna välja ut ”särskilda skyddsområden” (SPA) för de arter som nämns i direktivet. Dessa områden ingår i Natura 2000 så fort respektive regering har pekat ut dem. I Sverige återfinns regelbundet minst 66 av de 185 häckfågelarter som nämns i direktivet.
Utifrån habitatdirektivet (som utöver en rad naturtyper behandlar däggdjur, groddjur, fiskar, mollusker, kärlväxter och mossor) ska ”områden av gemenskapsintresse” (SCI) väljas ut med de naturtyper och arter som nämns i direktivet. I Sverige förekommer 91 av direktivets 170 naturtyper och 105 av de 690 arterna.
För båda direktiven gäller bl a att åtgärder ska vidtas så att arternas livsmiljöer skyddas så att arterna kan fortleva i livskraftiga bestånd, samt en hel del andra regler. Ingrepp som kan få negativa effekter på möjligheterna att upprätthålla ”gynnsam bevarandestatus” får inte genomföras i Natura 2000-områdena utan regeringens tillstånd. Ibland krävs även samråd med EU-kommissionen. För att ett område ska få exploateras krävs mycket starka skäl, och medlemslandet måste kompensera ingreppet genom att utse ett nytt Natura 2000-område som ersätter det förlorade området och dess naturvärden.
Samtliga EU-länder håller på med urval av områden till Natura 2000-nätverket. Efter EU-kommissionens godkännande antas formellt en lista över områden i hela EU (”områden av gemenskapsintresse”). När detta kommer att ske är i dagsläget en öppen fråga eftersom flera länder fortfarande arbetar med urvalet. Därefter ska respektive land så snart som möjligt, dock senast inom 6 år, vidta de åtgärder som behövs för att bevara de naturtyper och arter som ingår. Om ett land missköter sig kan det dras inför EG-domstolen.
