This article is also available in English. I de flesta länder finns det miljölagar som föreskriver skydd av vissa arter och naturområden. Det finns lagar som gäller på nationell nivå, till exempel den svenska miljöbalken, och sådana som gäller på internationell nivå, till exempel EU:s art-och habitatdirektiv och konventionen om biologisk mångfald. Den tilltagande globala miljöförstöringen visar dock att den befintliga lagstiftningen inte uppfyller sina syften. Sverige kommer till exempel inte nå de så kallade Aichi-målen för 2020 som avtalades 2010 inom konventionen om biologisk mångfald. En förklaringsmodell som förts fram för detta systemiska misslyckande är att dagens miljölagstiftning är alltför antropocentrisk. Naturen skyddas ofta för att kunna utnyttjas av människan och inte för sin egen skull. Många miljölagar innehåller även bestämmelser om undantag för avvägningar mot sociala och ekonomiska faktorer. Sådana bestämmelser kan betraktas som ett försök att balansera olika intressen på ett proportionerligt sätt, men i praktiken kan de leda till att naturskydd kommer i andra rummet efter ekonomisk tillväxt, vilket är det paradigm som fortfarande inte ifrågasätts.

Ny rörelse utmanar

Den allt allvarligare planetära krisen har dock lett till en ny rörelse med ett radikalt annorlunda perspektiv på hur en hållbar framtid för människa och natur ska byggas. Detta är en rörelse som utmanar rättssystemets grundförutsättningar genom idén att naturen – eller vissa aspekter av naturen – är en moralisk och juridisk person och därför bör komma i åtnjutande av egna rättigheter. Idén att betrakta naturen som en juridisk person är inte ny, utan föddes för 45 år sedan i en artikel skriven av juridikprofessorn Christopher Stone från Kalifornien, med den provokativa titeln Should trees have standing? Artikeln fick stor spridning i och med fallet Sierra Club v. Morton vid USA:s högsta domstol 1972, där Sierra Club, en icke-statlig miljöorganisation, genom en stämning försökte förhindra byggandet av en skidresort i Mineral King Valley i Sierra Nevada. Sierra Club förlorade, med hänvisning till att organisationen inte själv lidit någon skada: endast skogen led skada, inte själva den kärande parten, vilket gjorde att rättsfallet inte kunde avgöras till dennas fördel.

Domaren William O. Douglas, som skrivit förordet i den skrift där Stone publicerade sin artikel, avgav en skiljaktig mening, och skrev att ”Samtidens allmänt utbredda strävan att skydda naturens ekologiska balans gör att naturföreteelser bör beviljas sådan status som ger dem möjlighet till rättsligt försvar. Rättsfallet borde med rätta kallas Mineral King v. Morton.” Med sin reservation fäste Douglas uppmärksamhet på fördelarna med att naturen själv får rättigheter som juridisk person, men idén fick endast begränsat genomslag och Stones förslag blev aldrig allmänt accepterat.

Idén dök upp igen under 2000-talet, när ett flertal sydamerikanska länder valde regeringar som starkt präglades av sociala rättviseidéer med rötter i urfolkens kritiska perspektiv. Större politiskt engagemang och representation från urfolken innebar att en världsbild som var mindre antropocentrisk och mer ekocentrisk nu kunde översättas till politisk aktion. 2008 antog Ecuador en ny konstitution, där naturen fick juridiska rättigheter, och 2010 kom en lag i Bolivia, som fastslår rättigheter för naturen. Samtidigt har urfolken på Nya Zeeland i förhandlingar med regeringen lyckats driva igenom juridiska rättigheter för Whanganui River i avtal med landets regering. Under det gångna årtiondet har även allt fler företeelser i naturen försetts med rättigheter. Från och med 2006 har till exempel städer och lokalsamhällen i USA infört lokal lagstiftning som erkänner naturens juridiska rättigheter. 2017 gav en domstol i Indien status som levande entitet åt glaciärerna Gangotri och Yamunotri i Himalaya, och mänsklig status åt floderna Ganges och Yamuna – ett beslut som dock hejdades av Högsta domstolen. 2018 beslutade Högsta domstolen i Colombia att Amazonregionen i landet skulle beviljas vissa rättigheter, bland annat rätten till ”rättsligt skydd, bevarande, vård och restaurering”.

Rättighetstanke med konsekvenser

Rättighetsperspektivet medför automatiskt starka moraliska anspråk. Om naturskydd beskrivs som en rättighet kan det betraktas som orättfärdigt att ändra eller försvaga detta skydd, på samma sätt som en lag som försvagar människors rätt att slippa diskriminering anses orättfärdig, även om den kommer till på demokratisk väg. Användningen av juridiskt skydd kan därför fungera som ett moraliskt skydd mot den juridiska nedvärdering som så ofta är ett problem för naturskyddslagar. Att formulera frågan som en rättsfråga kan begränsa politiska beslut genom att förhindra åtgärder där naturskydd nedprioriteras. ”Triage” inom naturskydd, där det accepteras att arter utrotas om det är ekonomiskt rationellt, skulle bli oacceptabelt. Få moderna stater skulle idag bedriva ”triage” inom jämlikhet, alltså acceptans av vissa former av diskriminering med anledning av ekonomiska prioriteringar. Att betrakta naturskydd som en fråga som handlar om rättigheter istället för målsättningar för biologisk mångfald eller ekosystemtjänster medför även viktiga praktiska konsekvenser. Företag har till exempel rättigheter, och kan därför försvara sina rättigheter mot andra personer, som kan vara individer, andra företag m.m. Deras egendom skyddas av lagen; deras förmögenhet är inte något som andra personer fritt kan använda fram tills företaget blir sårbart och hamnar på en lista över skyddade företag.

För arter och ekosystem är det istället så att de oftast behöver få status som hotade eller klassas som sårbara. Om naturen har rättigheter eller utgör en juridisk person måste dess egna intressen tas

till vara, och kan inte längre vara något som andra, mänskliga parter egenmäktigt och godtyckligt kan bestämma sig för att ha råd med att försvara eller inte. Enligt den här idén kan man till exempel anse att vissa metoder inom svenskt skogsbruk kränker den vitryggiga hackspettens rättigheter, även om samma metoder tillåts enligt gällande miljölagstiftning. Sett ur ett naturskyddsperspektiv blir en annan fördel att hävdandet av rättigheter inte är beroende av en organisation som företräder dem. Precis som personer drabbade av diskriminering, skulle naturföreteelser kunna hävda sina rättigheter även om ingen grupp företräder dem. I ett naturskyddsperspektiv betyder rättigheter för naturen att naturskyddet i mindre utsträckning styrs av naturskyddsorganisationernas strategiska prioriteringar och därmed förknippat politiskt tryck eller finansieringshänsyn.

Kan vara problematiskt

Ett rättighetsperspektiv på naturskydd har alltså revolutionerande potential, men det finns fortfarande osäkerhet kring genomförandet. Ecuador och Bolivia var först ut med att erkänna naturens rättigheter, men det har inte lett till att miljöförstöringen har upphört i de länderna. Bristen på positiva resultat behöver dock inte betyda att man direkt avfärdar potentialen med rättigheter åt naturen för skydd av den biologiska mångfalden. Under de första åren efter Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter 1789 var revolutionens Frankrike ett skräckvälde med massavrättningar, vilket gav en av de ledande konservativa tänkarna Edmund Burke anledning att i sina Reflektioner om franska revolutionen anmärka att mänskliga rättigheter var en galen och absurd idé. Ett allvarligare problem kan ligga i risken att naturens rättigheter utnyttjas politiskt i syften som har mer att göra med att skydda intressen för olika mänskliga grupper snarare än naturen själv. Det har till exempel påpekats att de indiska domstolar som

beviljat floder rättigheter som juridiska personer kan ha varit motiverade av hindunationalism. De påstådda brott mot naturens rättigheter som prövats vid den populära Internationella tribunalen för naturens rättigheter har snarare handlat om brott mot ursprungsbefolkningars rättigheter än mot naturens rättigheter. I Sverige har Sametinget, som stöder den Universella deklarationen om Moder Jords rättigheter, intagit positionen att vargen inte bör få finnas i renskötselområden, vilket skulle kunna tolkas som ett brott mot den svenska vargpopulationens rätt till existens och fortplantning. För att kunna utgöra ett effektivt svar på naturskyddsutmaningar måste naturens rättigheter ta sin bas i ekologisk vetenskap och skyddas oavsett om dess rättigheter är till fördel för mänskliga gruppers intressen eller ej.

Mycket tyder på att existerande miljölagstiftning inte räcker till för att skydda naturen från systematisk förstörelse. Vår egen forskning visar att lagar ofta kringgås med hjälp av väl utarbetad taktik och därmed görs helt verkningslösa. Eftersom frågan om miljöförstöring behandlas som en fråga om policydebatt snarare än en kränkning av rättigheter, förhindras kanske befintlig miljölagstiftning från att fullfölja sitt syfte.

Naturskyddet skulle kunna bli mer effektivt om det istället formuleras som en rättighetsfråga. I vårt pågående Formas-projekt ”Naturens rättigheter för att rädda livet på land och i vatten” utforskar vi om och hur ett erkännande av naturens rättigheter kan bidra till naturskydd och arbetet mot FN:s hållbarhetsmål för 2030. Viktiga frågor som rör naturens rättigheter inom olika rättsliga system kommer att kartläggas ur både ett juridiskt och ekologiskt perspektiv, till exempel vilka naturliga företeelser som kan ha rättigheter, vilka dessa rättigheter kan vara, hur de kan genomdrivas, samt hur naturens rättigheter kan vägas mot människors och företags rättigheter.

Läs artikeln i Science: A rights revolution for nature (Guillaume Chapron, Yaffa Epstein, José Vicente López-Bao)