De första nationalparkerna såg dagens ljus i USA. Syftet med parkerna var att bevara landet för framtida generationer genom att förhindra bosättningar. Den omedelbara konsekvensen blev att indianerna kastades ut, vilket ledde till häftiga sociala motsättningar. När Yosemiteparken skapades i Kalifornien 1864, utbröt ett blodigt krig med Miwokindianerna som jagades från sina bosättningar ända fram till 1969. En liknande utveckling följde grundandet av Yellowstone 1900.
Även i modern tid finns ett otal hårresande exempel på hur människor behandlats illa i samband med att områden skyddas. Faktum är att urbefolkningars rättigheter i allmänhet var av ringa betydelse för statsmakter fram till 1970-talet. Från Kongo berättar en Twa-invånare om avhysningen från Kahzugi-Biegaparken 1960: ”…det var tidigt på morgonen. Jag hörde människor runt mitt hus. Genom dörröppningen såg jag uniformklädda män med eldvapen. En av dem forcerade dörren och skrek att vi måste försvinna, för parken var inte vårt land. Jag förstod först inte vad han menade eftersom alla mina förfäder har levat på de här markerna. De var så våldsamma att jag lämnade området med mina barn”.
Motverkar syftet
Det är svårt att med säkerhet säga hur många människor som har fått lämna sina områden för att ge plats åt reservat. Enligt en uppskattning har 600 000 människor blivit förflyttade enbart i Indien. Men även om exakta siffror saknas, står de lokala konsekvenserna helt klara och väl dokumenterade. Fattigdom, kulturellt förfall och kriminalitet är bara några exempel. Det är ironiskt i sammanhanget att ett reservat i själva verket kan skada just de värden som det ursprungligen inrättades för att skydda. Det visar sig nämligen att när urbefolkningens traditionella rättigheter tas bort, försvinner också den väktarroll de haft och deras vilja att långsiktigt värna om området.
Internationella fördrag
Sedan Kinshasaresolutionen 1975 om urbefolkningars rätt har flera internationella kongresser och fördrag uppmärksammat urbefolkningarnas situation när områden skyddas. 1996 antog WWF ett antal principer i enlighet med FN:s utkast till deklarationen om urbefolkningars rättigheter. Samma år antog World Conservation Congress sju resolutioner som befäste urbefolkningars rätt till naturresurser i deras områden och året därpå publicerade World Conservation Union ett referensverk i två volymer som konstaterade att samarbete med urbefolkningarna är ett villkor för effektiv och ansvarsfull naturvård. Men det finns också hinder för att leva upp till resolutionerna. Konkurrerande intressenter, fördomar mot naturfolk, föråldrad lagstiftning och bristande kunskap om de nya principerna är några av de hinder som måste övervinnas om man ska leva upp till resolutionernas avsikter.
Nya riktlinjer
Flera exempel visar trots allt att det går att åstadkomma effektiv naturvård och samtidigt respektera urbefolkningars rättigheter. Det talas till och med om ett nytt paradigm för naturvården. Denna tanke fick nytt bränsle från en aktionsplan efter världsparkkongressen i Durban 2003, som på allvar påpekar och erkänner urbefolkningars rättigheter och viktiga närvaro i samband med områdesskydd. Det har funnits en tendens att likställa urbefolkningar med andra parter som har intressen i ett område. Internationell lagstiftning ger urbefolkningar rätt att äga, bruka och kontrollera sitt land. Naturvårdare börjar nu acceptera dessa unika rättigheter till traditionella områden och bygger in det i själva grunden för en ny syn på urbefolkningars plats i naturvårdsarbetet.