De senaste 100 åren har ytvattnet i haven blivit 0,6 grader varmare. Det leder till blekning, det vill säga koralldöd, och på sikt tas korallreven över av alger. Koraller lever i symbios med pansarflagellater, encelliga mikroorganismer som har klorofyll och kan fotosyntetisera. Större delen av korallens näringsintag kommer från flagellaterna. När vattentemperaturen stiger kan korallerna inte längre hysa några flagellater, som lämnar symbiosen. Korallerna förlorar då färgen, det vill säga bleks. Om detta sker ofta och långvarigt dör korallen. I sen tid har världens korallrev drabbats av tre stora blekningskatastrofer. Med global uppvärmning kommer sådana episoder att bli vanligare och mer långvariga. Även om Parisavtalet lyckas reducera koldioxidutsläppen kommer korallreven att fortsatt vara exponerade för förhöjda temperaturer. Fram till år 2100 förväntas ytvattentemperaturen öka med ytterligare 0,30 till 0,68 grader.
Höga koldioxidhalter betyder att haven försuras, det vill säga pH sjunker. Detta gör att alla organismer som lagrar in kalk, inklusive koraller, får svårare att göra detta. När koldioxidhalten överstiger 450–500 ppm i atmosfären får korallerna problem, och när halten når över 600 ppm kommer nedbrytningen av korallrev att gå fortare än uppbyggandet. Enligt de senaste mätningarna kommer koldioxidhalten att nå 405,5 ppm i slutet av detta år, vilket innebär en ökning med 3 ppm per år sedan 2015. Även om korallerna överlever temperaturhöjningen kommer de alltså inte att kunna bygga korallrev. De senaste 25 miljoner åren har havens surhetsgrad legat på pH 8,2, med små variationer. Prediktionen för år 2050 är drygt pH 7,9. Korallrevens möjlighet att lagra in kalk hänger alltså på att Parisavtalet kan hållas.