Den mest omfattande formen av biologiskt kulturarv, sett till areal och antalet berörda arter, är när långtidsnyttjande för produktion skapar nya landskap, naturtyper och strukturer vilka successivt koloniserats av vilda arter. Det kan kallas halvnaturligt biologiskt kulturarv (semi-natural) eftersom livsmiljöerna är skapade av människan men koloniserade av vilda arter som i stor utsträckning tagit sig dit på egen hand. Genom århundraden av nyttjande, i princip inom det traditionella inägo-utmarkslandskapet, har karaktäristiska organismsamhällen skapats, exempelvis i slåtter- och betesmarker. Vissa arter utvecklade särskilda anpassningar till skötseln, exempelvis tidig blomning för att hinna sätta frö innan slåttern.
Förlorade naturliga miljöer
Människans nyttjande av biologisk mångfald i halvnaturliga miljöer kräver i regel betesdjur som omvandlar vegetationen till kött, mjölk, ull, dragkraft, gödsel och andra produkter som vi människor kan använda. För en stor del av våra vilda och domesticerade arter är människoskapade miljöer den huvudsakliga livsmiljön. Många arter har helt förlorat sina ursprungliga biotoper och förekommer därför idag uteslutande i människoskapade miljöer. Halvnaturligt biologiskt kulturarv finns överallt i landskapet där människans nyttjande av naturen pågått under någorlunda lång tid och någorlunda nyligen.
Konstgödseljordbrukets intåg och andra förändringar under samma tid ledde till att det traditionella nyttjandet av marken successivt upphörde under 1900-talet. De organismsamhällen som var beroende av människans markbruk (antropogena organismsamhällen) började försvinna, men finns ännu kvar som spridda rester i landskapet, dels i naturtyper som fortfarande sköts på traditionellt vis, men de kan även finnas kvar under en begränsad tid i miljöer där hävden har upphört. En del av arterna har flyttat över i nya naturtyper, exempelvis urbana miljöer, vägrenar, täkter och andra naturtyper som skapats av infrastrukturen. Den hotade biologiska mångfalden i kulturlandskapet är till största delen knuten till resterna av de förindustriella jordbrukssystemen.
Arterna skvallrar om historien
Många organismgrupper, särskilt växter, reagerar långsamt på miljöförändringar. Populationer som byggts upp under en historisk hävdepok kan därför leva kvar länge efter det att hävden ändrats. Det innebär att dagens artsammansättning kan indikera vilken hävd som förekommit historiskt. Spåren av tidigare hävd finns kvar förvånansvärt länge i kärlväxtfloran, vilket Eva Gustavssons artikel i detta nummer av Biodiverse illustrerar. Många gånger kan det finnas mycket specifika samband mellan en nyttjandeform och dess effekter på naturtyper och levande organismer. Kunskap om sådana samband ger således mycket information, både om historiskt brukande och om hur biologisk mångfald idag kan bevaras.
Så kan arter leva och indikera tidigare förhållanden
Foto: 1 & 5: Roger Svensson - 2,3,4 & 6: Tommy Lennartsson
? Tröghet hos individer och populationer
Vissa växtarter har långlivade individer som tål avsevärda förändringar innan de dör. Exempel är träd, buskar och vissa perenna örter och gräs. Hos andra arter är inte enstaka individer särskilt långlivade, men populationen som helhet är tålig mot förändringar och blir därför långlivad. Denna typ av biologiskt kulturarv indikerar alltså förhållanden på den specifika platsen.
? Vilstadier (variabilitet i tiden)
Hos vissa arter kan frön och sporer ligga vilande och på så sätt överleva ogynnsamma faser. Svedjenävan Geranium bohemicum gror när betingelserna är lämpliga och dyker därmed upp som ett synligt biologiskt kulturarv. Också denna typ av biologiskt kulturarv indikerar förhållanden på den specifika platsen.
? Rörliga opportunister (variabilitet i rummet)
Många arter, särskilt bland insekter och arter med sporer, är rörliga och kan överleva ogynnsamma faser genom att flytta. Deras populationer är således inte knutna till en enstaka plats under lång tid utan till landskapet. Sotsvart praktbagge Melanophila acuminata lever på bränd ved i svedjor och naturliga brandfält. Arten kan flyga långa sträckor för att hitta nya brandfält.
? Byte av plats
När markutnyttjandet ändras blir arters ursprungliga naturtyper så småningom olämpliga som livsmiljöer. Samtidigt kan den ursprungliga naturtypen eller liknande naturtyper nyskapas i närheten och om spridningsmöjligheter finns kan populationerna etablera sig där i stället. Denna typ av biologiskt kulturarv indikerar således inte förhållanden på en specifik plats utan vad som funnit i omgivningarna. När gamla skogsbeten växer igen flyttar många arter till bryn och igenväxande odlingsmark där det ännu finns solexponerade träd och buskar
? Byte av naturtyp
I många fall skapas inga nya miljöer liknande de ursprungliga. Däremot kan lämpliga livsmiljöer ha skapats i helt nya naturtyper. Typiska exempel på sådana nya miljöer är vägkanter, täkter och kraftledningsgator.
? Tröghet hos arternas livsmiljöer
Arter kan också överleva genom att deras livsmiljö bibehålls under lång tid efter att hävden ändrats. Exempelvis kan igenväxningen på torra marker, och på kalla breddgrader gå mycket långsamt. Vissa naturtyper, som här växelfuktig alvarmark på Öland, förändras mycket långsamt efter upphörd hävd.