Svartoxen, Ceruchus chrysomelinus, hör till samma skalbaggsfamilj som ekoxen, och genomlever likt denna sitt larvliv i multnande trä. I svartoxens fall är det grova, liggande granstammar som står på menyn.

Det duger dock inte med vilka stammar som helst. De måste ligga till sig i fuktigt läge under några decennier för att passa som mat åt de kräsna larverna.

I den rena granurskogen föryngrar sig granen genom att äldre träd dör och faller och skapar luckor för nya granplantor att växa upp i. På detta sätt blir skogen olikåldrig. Det finns hela tiden träd som dör och ger en mer eller mindre kontinuerlig tillgång på grova lågor.

Dålig spridningsförmåga

Arter som svartoxen har anpassat sig till dessa förhållanden i sin livscykel och har inte behövt satsa så mycket på att utveckla spridningsförmågan. Detta ligger den i fatet i dagens skogslandskap, där granskogen slutavverkas långt innan träden faller för
det biologiska åldersstrecket.

Områden med lämpliga granlågor är dessutom isolerade öar i ett hav av ung skog. Detta är en av orsakerna till att svartoxen klassas som akut hotad.

Dömd till undergång

En av de få kvarvarande lokalerna i Norduppland slutavverkades i mitten av 1980-talet – ett äldre granbestånd med lämpliga lågor. Dessa blev kvar i den ogästvänliga miljön ute på hygget och den lilla restpopulationen var till synes dömd till undergång.

Situationen uppmärksammades av Bengt Ehnström, ArtDatabanken. Upplandsstiftelsen kopplades in som finansär och i vintras kunde en av de murkna stockarna lyftas med helikopter till reservatet Pansarudden några kilometer bort.

– Svartoxen har goda förutsättningar att överleva i reservatet under lång tid framöver, säger Bengt, och hans tillfredställelse är inte ta miste på.