Att bevara och att långsiktigt på ett hållbar sätt nyttja den biologiska mångfalden är ett åtagande som huvuddelen av världens länder åtog sig på FN:s miljökonferens i Rio 1992. Nyligen har man upprepat detta åtagande i Johannesburg. Vad gör vi då i Sverige för att aktivt bidra till detta arbete? Jag skall här nämna några tankar som jag tror är viktiga för framtiden.

För det första har Sverige mycket goda förutsättningar att lyckas med ett aktivt arbete att skydda biologisk mångfald. Vi är rika, vi har inte varit i krig på mycket länge, landet är stort i förhållande till folkmängden och vi har bra baskunskaper om den biologiska mångfalden i landet. Med dessa basförutsättningar borde vi kunna vara något av ett föregångsland. Åtgärder som i ett världsperspektiv kan tyckas vara obetydliga kan som exempel och inspiration ha en stor betydelse. Ett ensidigt svenskt torskfiskestopp kan globalt sett nästan tyckas vara meningslöst, men det sänder ändå signaler till andra länder: Nu måste någon våga säga stopp till ett vansinne som egentligen har varit uppenbart för många länder men ingen har hittills vågat säga stopp, eftersom man i det korta perspektivet har kunnat bli något av en förlorare.

För det andra gäller det att i det internationella arbetet se till att bevarandet och det hållbara nyttjandet av biologisk mångfald blir kopplat till andra samhällsektorer. Det är inte något bara för en trång krets av naturvårdare. För att ett naturvårdsarbete ska vara framgångsrikt i många u-länder måste det vara kopplat till fattigdomsbekämpning och demokratiutveckling. Svenskt bistånd måste därför utformas så att det verkligen är positivt för den biologiska mångfalden.

Den tredje punken är utbildning rörande biologisk mångfald. Det finns mängder med utbildningar som handlar om djur, växter eller ekologi, likaså finns rena naturvårdsinriktade utbildningar. Men det är en brist på utbildningar som strävar att på djupet visa de mekanismer i olika samhällsystem som påverkar den biologiska mångfalden. Eller hur man i ett bredare samhällsperspektiv kan ta vara på den biologiska mångfalden. Att det är ont om sådana utbildningar beror på att de kräver en långtgående integration mellan naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga ämnen om man skall lyckas.

CBM har under hela sin existens arbetat hårt för att utveckla sin internationella magisterkurs i biodiversitet till just en sådan integrerad kurs. Vi har haft studenter från hela världen på kursen och strävan är att vi i Sverige på samma kurs skall kunna utbilda personer från olika världsdelar och därigenom även skapa ett internationellt erfarenhetsutbyte. Också våra svenska lärare kan stimuleras att genom kursen få upp ögonen för internationella frågor och kanske själva öka sitt internationella forskningsengagemang.