Hållbart nyttjande är ett numera välbekant begrepp som fått fäste i vägledande dokument och i miljödebatten. Termen ska inte förväxlas med hållbar utveckling, som är en annan historia. Vagt uttryckt handlar hållbart nyttjande om att extrahera nyttan ur naturresurser utan att äventyra framtida generationers möjligheter att fortsätta använda dem. Det är också andemeningen i Mångfaldskonventionens definition, och det känns inte alltför rådbråkigt att få en känsla för vad det innebär. Ta inte ut för mycket, se till att något finns kvar eller att det hinner återhämta sig. Lite som på vandrarhemmet; lämna rummet i samma skick som du fann det.
Det låter som en baggis, men det visar sig snart vara betydligt svårare att göra någonting på ett hållbart sätt än det verkar. Eller snarare, det är mycket svårt att veta om ett nyttjande är hållbart eller ej. När man närmar sig begreppet märker man att det liksom flyter omkring, och går man in i det för detaljbesiktning tycks det nästan vara oförankrat i resurserna som skulle nyttjas hållbart. Det blir på något sätt vagare ju närmare man kommer. Att prata om hållbart nyttjande utan en kristallklar kollektiv bild av exakt vad det är blir tyvärr en akademisk diskussion där många visserligen är rörande överens om de stora dragen, men där detaljerna, och därmed begreppets praktiska värde, saknas.
Nu hörs rutorna klirra i glashuset, för inte heller i detta temanummer av Biodiverse föreslås någon högupplöst definition. Istället klarnar bilden av omfattningen på det arbete som krävs för att komma fram till en operativ definition, för alla nyttjandeformer, i alla ekosystem, med hänsyn till naturliga variationer, på en stor geografisk landskapsskala, i ett långt tidsperspektiv. Om hållbart nyttjande ska börja användas som begrepp i den praktiska naturvården krävs att man kan sticka ner sin hållbarhetstumstock i varje myr och mosse och stämma av sitt resultat mot gränsvärden i en katalog för exakt den naturtypen, verksamheten och tidsskalan. Någon sådan katalog finns inte, och faran är att ingen ens vet hur den ska göras.
Det är sant att alla de diskussioner om begreppet hållbart nyttjande som förts på olika nivåer har lett till att avsevärda hänsyn till biologisk mångfald, kulturelement och sociala värden idag är regel inom de areella näringarna – hänsyn som för trettio år sedan betraktades med skepsis. Om man nu vill vara pessimistisk baseras dessa hänsyn på gissningar, om än välgrundade, vars träffsäkerhet visar sig först i efterhand. Optimisten hoppas förstås att vi gissat rätt.
Men frågan kvarstår: är det hållbart? Det kanske är dags att omformulera frågan istället. För så länge vi inte kan svara entydigt och övertygat, hänger frågan kvar som ett envist trassel runt fötterna och för att inte snava är det enda svar man kan ge – ja, jag hoppas det.