CBM skapades på initiativ av Sveriges regering som en följd av Riokonferensen 1992 och den konvention om biologisk mångfald (Convention on Biological Diversity, CBD) som då antogs. Tillsammans med två ytterligare åtgärder ingick CBM:s tillblivelse i planen på hur Sverige skulle tillämpa CBD. De två andra åtgärderna var att ett vetenskapligt råd skapades för att stödja regeringen i dess internationella arbete, samt att flera statliga verk fick i uppdrag att utarbeta aktionsplaner för olika delar av landskapet.

När forskare, diplomater och politiker började diskutera en eventuell konvention om biologisk mångfald var klassiskt naturskydd det första som man inriktade sig på. Mycket snart visade det sig att detta var ett synsätt som inte skulle få någon större uppslutning internationellt. Det var mest rika industrialiserade länder som var med i en sådan diskussion. Diskussionen breddades och hållbart nyttjande av biologisk mångfald utanför reservat blev allt viktigare. Bevarande av domesticerade djur och växters genpooler kom också in och kunde kopplas till livsmedelssäkerhet. Långsamt började också sambandet mellan bevarandet av biologisk mångfald och det vi idag kallar ekosystemtjänster bli allt tydligare. Till sist blev det också viktigt med rättvisa ifråga om ekonomiska vinster av att nyttja biologisk mångfald.

Alla dessa aspekter fördes sedan i större eller mindre utsträckning vidare till den proposition om biologisk mångfald som Sveriges regering förfärdigade. Artdatabankens grundare Ingmar Ahlén, Torleif Ingelög och Bengt Ehnström, tillsammans med ekologiprofessorn vid Uppsala universitet, Staffan Ulfstrand, förde fram idén om en centrumbildning för biologisk mångfald, och riksdagsledamoten Lennart Daléus och departementsrådets Johan Bodegård såg till att det blev lämpliga skrivningar i propositionen.

Artdatabanken, som låg helt inom SLU och var ett samarbete med Naturvårdsverket, var något av en grundsten vid diskussionerna om bildandet av ett centrum för biologisk mångfald. CBM fick dock ett jämförelsevis bredare verksamhetsfält och hade dessutom båda Uppsala-universiteten som organisatorisk grund. Styrelsen för CBM tillsattes formellt av SLU:s rektor med lika delar ledamöter från SLU och Uppsala universitet. Dessutom fanns det styrelsemedlemmar från samhället utanför universiteten.

Den 1 oktober 1995 tillträdde jag tjänsten som CBM:s föreståndare, en tjänst som innebar både vetenskapligt och administrativt ledarskap.

Nya utvecklingsmöjligheter

Influerad av CBD men också av en vital miljödiskussion i Sverige blev CBM:s uppdrag en del av en bred nationell ansträngning. CBM skulle arbeta med forskning och information, och i viss mån med undervisning. CBM skulle ha örat mot samhället, och lyssna på exempelvis de areella näringarna och skapa forskningsprojekt och program som kunde hjälpa till exempel jordbruket att bevara biologisk mångfald. CBM skulle också scanna av forskningen både i Sverige och utomlands och föra över resultat till olika delar av samhället. CBM skulle vara en ”kopplingsnod” för informationsflödet om biologisk mångfald men också se till att relevant forskning gjordes.

Helt lätt var inte detta uppdrag då basanslagen inte var särskilt stora. CBM:s utmaning var att försöka få fram medel där man i allians med olika klassiska forskningsinstitutioner kunde utföra relevant forskning. Det gällde också för oss på CBM att övertyga forskarkollegor om att koordinerade ansträngningar att bilda större forskningsprogram skulle bringa nytta till alla inblandade och generera nya pengar.

Fördelen med CBM var att vi kunde fokusera på att hitta nya intressanta samarbeten och utvecklingsmöjligheter. I denna strävan vände vi oss inte bara till biologer utan också till en rad andra discipliner inom samhällsvetenskap och humaniora. Kopplingen till myndigheter, ideella organisationer och näringsliv blev också av stor vikt.

Styrelsen för CBM tillsattes formellt av SLU:s rektor med lika delar ledamöter från SLU och Uppsala universitet. Dessutom fanns det styrelsemedlemmar från samhället utanför universiteten. Noggranna planer och strategier gjordes upp på styrelsenivå, men i efterhand måste man nog konstatera att många av dessa planer var mycket svåra att genomföra. Istället dök det upp ibland ganska oväntade möjligheter. Vi tog dessa möjligheter som ändå låg ganska nära det som vi och styrelsen planerat. På detta vis växte CBM och kom efter något årtionde att innehålla det mesta som vi planerat i början.

Här fanns både rena naturvårdsinriktade projekt med som jordbruksekonomiska och socialt inriktade projekt. Ett exempel är Hagmarks-Mistra, ett program inriktat på naturbetesmarker. En av de stora utmaningarna i detta program var att få till stånd verklig tvär- och mångvetenskaplig forskning och samtidigt se till att doktorer utbildades inom programmet. För min egen del var det en utmaning att vara både programchef och föreståndare för CBM.

Nästan av bara farten fick vi sedan ihop ett större program finansierat av Naturvårdsverket benämnt Naturvårdskedjan. Erfarenheter som vi vunnit när vi satte upp Hagmarks-Mistra var till stor nytta nu. CBM fick också efter hand chansen att i olika samarbeten med myndigheter skapa program som bara delvis hade forskningsprägel, och istället innebar en stor del genomförandearbete. De största två var POM (programmet för odlad mångfald) tillsammans med Jordbruksverket och Swedbio (biståndsinriktat program) tillsammans med Sida.

Omfattande diskussioner med Miljödepartementet har under åren lett till en rad uppdrag och det största har varit Naptek, som handlar om lokal och traditionell kunskap kopplad till nyttjandet av biologisk mångfald. Här kunde vi direkt koppla till den paragraf i CBD som säger att denna typ av kunskap är av stor vikt för att kunna uppnå de miljökvalitetsmål som handlar om biologiska resurser (paragraf 8j).

På spaning efter
framtiden? På
bilden Anders
Dahlberg,
Artdatabanken,
som under en
exkursion hittat
en bombmurkla
som råkat sparkas
omkull.

Foto: Urban Emanuelsson

Utbildning gav allianser

En verksamhet som direkt blev ganska stor inom CBM var informations- och undervisningsverksamhet. Därför blev det en hel del undervisning- och upplysningsverksamhet om biologisk mångfald i vid bemärkelse, både inom universiteten och ute i samhället, även internationellt. Den verksamheten var stimulerande för oss och ledde ofta till att vi kunde bygga allianser som ledde till forsknings- och utvecklingsprogram. Med stor glädje minns jag både den forskarskola med naturvårdsinriktning som vi hade, och det internationella magisterprogrammet. Detta program som hämtade studenter från hela världen ledde till massor med nya kontakter men också till nya och ibland för oss helt okända aspekter på biologisk mångfald.

Våra informationssatsningar kom att fokusera på vår årliga Mångfaldskonferens. Här har det funnits stora möjligheter att bedriva ”koppleriverksamhet” och skapa tvärvetenskapliga synsätt. Den har bara en gång hållits i Uppsala, utan istället vandrat runt i Sverige med olika teman.

För CBM var det också viktigt att synas i hela landet. Med kontor både i Alnarp och i Umeå, förutom i Uppsala, fick vi ett bredare synssätt. Även om CBM inte längre har kvar dessa har verksamheten avknoppats och lever vidare.

På ett sätt har CBM sedan begynnelsen varit ett slags skvader, en hybrid mellan olika delar som kanske inte helt passat ihop, men som sådan ändå uträttat imponerande mycket. Universiteten har haft svårt att se värdet av den intensiva ”kopplingsverksamheten” med samhället, men inom den statliga administrationen har det blommat upp förståelse för CBM och dess verksamhet.

I det svenska miljöarbetet upplever jag att vi gjort skillnad när det gäller att föra ihop kulturmiljövård och naturvård, och att skapa dialog med näringarna.

Miljöarbetet behöver breddas

Det som ända från början varit grunden i CBM:s verksamhet är det uppdrag som angavs i propositionen om biologisk mångfald. Redan då var det tydligt att det fanns ett behov för en plattform för möte mellan forskning och tillämpning, och möte mellan olika discipliner, som efterfrågades av beslutsfattarna. Ändå har CBM på många sätt varit före sin tid. Men det är dags för omvärlden att komma ikapp – mycket av miljöarbetet behöver ett bredare angreppssätt. Dynamiken i tvär- och mångvetenskaplighet vinner över den trygghet som det ger att dela upp forskningen efter olika revir. Forskare och praktiker, naturvetare, samhällsvetare och humanister, vi behöver verka tätt ihop för ett berikande och fruktbart miljöarbete.

CBM skulle ha örat mot samhället, och blick för sammanhangen. Bilden är från en exkursion med CBM,
där det spanats högt och lågt och mitt emellan.

Foto: Urban Emanuelsson