CBM har nu tillsammans med ett antal samarbetspartner lyckats färdigställa den första delen av tre i ett bokverk om etnobiologi i Sverige. Under arbetets gång har det blivit allt tydligare att tnobiologi är ett viktigt ämne ur flera olika aspekter. Inledningsvis betonade vi vikten av att samla ihop och känna till folklig kunskap om djur och växter. Sådan kunskap kan ge oss nya uppslag att använda vår fauna och flora på förut okända och intressanta sätt. Därmed stärks motiven att bevara den biologiska mångfalden.

Kulturhistoria och naturvård

Ett annat motiv som blivit allt tydligare är den kulturella kopplingen till biologin. För många människor som inte är fältbiologiskt intresserade kan diskussioner om hotade arter och arter vara måttligt intressanta. Fascinerande är då att se hur intresset för till exempel hotade arter kan väckas via kulturhistorien. När arter eller biologiska fenomen kan sättas in i ett kulturhistoriskt perspektiv, kan man väcka intresse hos många som annars bara skulle ha ryckt på axlarna.

Jag tycker att just den kulturhistoriska kopplingen är ett mycket starkt motiv för naturvård och bevarandet av både vilda och tama arter och raser. Betraktar man de gängse argumentationslistorna för bevarandet av biologisk mångfald så finner man sällan det kulturhistoriska argumentet, eller så inskränker sig detta till de tama formerna, exempelvis lantraserna.

Ett intresse för biologisk mångfald som startar i kunskap om etnobiologiska förhållanden kan ”smitta av sig” på sådana arter som inte har någon större etnobiologisk historia. Historia och kulturhistoria kan alltså bli vägen in i ett biologiskt intresse för många människor. Låt oss bygga på denna länk och vidareutveckla den!

Ny kunskap ur gamla metoder

Länken mellan kulturhistoria och biologisk mångfald behöver heller inte alltid betyda att människor alltid kände till de arter som gynnades till exempel av en viss sorts traditionell markanvändning. Idag har vi kunnat förstå att det fanns en hel del samband mellan hävd och artförekomster. Arternas förekomst kan då också ses som en del av vårt kulturhistoriska arv, något som fler kulturhistoriker borde tänka på.