Det har diskuterats i vilken omfattning vi behöver hela den biologiska mångfalden. Man frestas lätt att tro att det för det dagliga livet kanske är tillräckligt med djur, som ko och gris, några sädesslag, gran, tall och lite grönsaker. Det har föreslagits att tjugo arter skulle vara nog för att ge människan det hon behöver. Sedan detta uttalande gjordes har mycket hänt i debatten och idag är det klart att det krävs ett stort antal arter för att klara de s.k. ekologiska tjänsterna i naturen. Nödvändiga tjänster som exempelvis pollinering, rening av vattendrag och höjning av trädens produktionsförmåga med hjälp av mykorrhizasvampar. Vad som kanske är mindre känt bland biologer är att människan runt om i världen har använt ett mycket stort antal olika arter för många olika syften. Det var kanske mer påtagligt i förindustriella samhällen, men även i dagens västerländska samhälle brukas väldigt många olika arter. I många lokalsamhällen har den individuella framgången även berott på kunskap om arter, ekologiska system och differentierad användning.

Det är alltså den traditionella kunskapen om naturens innevånare som vi vill lyfta fram i detta nummer av Biodiverse. Internationellt pågår en intensiv diskussion om den juridiska rätten till denna kunskap, men vi vill här främst lyfta fram vikten av traditionell kunskap inom det praktiska naturvårds- och kulturmiljöarbetet. För Sveriges del bör man nämligen också reflektera kring det kunskapsutbyte som kontinuerligt har skett mellan landets olika kulturer under årtusendena. Vem har egentligen idag rätten till kunskapen?

Vilka är då bärare av sådan kunskap? Konventionen nämner ”ursprungliga och lokala samhällen med traditionella livssätt” vilket för våra förhållanden innebär att samerna med all rätt har lyfts fram. Men det är också värt att peka på den kunskapsskatt som finns hos exempelvis bönder, fäbodbrukare och kustfiskare. En hel del av denna traditionella kunskap måste fortfarande dokumenteras, men mycket av det etnologiskt inriktade fältarbetet är redan gjort och information om bruksmetoder och användningar finns i exempelvis folkminnesarkiv. Det största problemet är snarare att bevara den praktiska delen av kunskapen. Fäbodar är en form av lokalsamhälle som praktiskt vidmakthåller etnobiologisk kunskap.

Den redan insamlade kunskapen är heller inte alltid så lättillgänglig för forskning eftersom dokumenten är spridda och svåråtkomliga. Att Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien (KSLA) nu har kunnat förvärva Vagn J. Brøndegaards etnobotaniska boksamling är därför en mycket glädjande händelse. Brøndegaard är en dansk etnobotanist som har samlat på sig ett imponerande bibliotek. Om allt går som KSLA planerar kommer samlingens söksystem att vara nåbar via nätet, vilket kan ses som en databas över äldre skriftliga källor. Man kommer då hemma vid datorn kunna söka och dra nya spännande slutsatser baserat på etnobiologisk kunskap, som kanske kan komma till nytta i naturvårdsarbetet.