Det kan verka ironiskt att det ska behöva finnas utbildningar i något så ursprungligt och traditionellt som etnobiologi – läran om hur vi människor använder oss av djur och växter. Det är ju uråldrig kunskap som vi själva har skapat genom att bara leva med naturen. Samtidigt ger det faktum att utbildningarna finns en fingervisning om hur långt vi har lyckats fjärma oss från naturen idag. Kurser i etnobiologi blir ett sätt att återknyta till den gamla kunskap som en gång har funnits, och ger en omedelbar och påtaglig förståelse till varför vi måste bevara biologisk mångfald.
Ger förståelse för mångfald
Inga Hedberg undervisar fortfarande i etnobotanik vid Uppsala universitet, trots att det var många år sedan hon passerade pensionsstrecket.
– Det var 1995 som jag gick upp till Institutionen för biologisk grundutbildning och sa att vi behöver en utbildning i etnobotanik. Jag hade känt behovet i tjugo år, berättar Inga.
Hon fick en vecka på sig att plocka fram ett schema. Det gjorde hon, och Sveriges första grundkurs i etnobotanik var ett faktum.
– Sådana här kurser saknades i Sverige fortsätter Inga. Om man ska förklara för någon varför vi måste bevara biologisk mångfald, är det ingen som bryr sig om arter och ekosystem. Etnobotaniken ger på ett tydligt sätt förståelse för mångfaldens värde genom att visa på växternas användningsområden.
Det återspeglas också i kursdeltagarantalet, som har varit högt sedan starten.
– Studenterna uppskattar en praktiskt förankrad kurs. ”Äntligen en kurs som man har nytta av!” utbrast studenterna, citerar Inga och skrattar.
Öppen kurs i Dalarna
Vid Högskolan i Dalarna har Anders Claesson tagit initiativ till en ny kurs i kulturbiologi, delvis inspirerad av boken Människan och naturen från CBM.
– Det finns så många olika uppfattningar om vad biologi är och kan vara. Jag ville bredda frågorna och visa hur många andra aspekter förutom biologi som berör naturen. Kulturbiologi är en spännande flirt med samhällsvetenskap och kultur, säger Anders.
Kursen i Dalarna skiljer sig från övriga akademiska kurser i det att den vänder sig till alla. Föreläsningarna är öppna och finns kvar på kurshemsidan under ett helt läsår.
– Jag ser det både som utbildning och ett sätt att utföra högskolornas tredje uppgift, kommenterar Anders.
Frågan är hur etnobiologi passar in i det akademiska systemet. Stannar kurserna vid en grund orientering, eller leder de till arbete och fördjupad forskning? Anders Claesson tycker att hans kurs lämpar sig i andra sammanhang än vid universitetet.
– Men jag jobbar ju på högskolan så det får bli där det blir, skrattar han.
– Visst finns det folk som doktorerar i vad vi kallar etnobotanik, säger Inga Hedberg. Men de gör det vid en institution för systematisk botanik eller motsvarande. Det finns bara en handfull professurer i etnobotanik i hela världen. Det här ämnet förtjänar verkligen att få vara sitt eget!
