Utvecklingen av svensk naturvård har gått en vinglig väg mellan olika dominerande synsätt. Är naturvården till för att skydda eller nyttja naturen? Ska vi prioritera vildmark, kulturlandskap eller tätortsnära natur? Nationella referensområden eller rödlistade arter? Unika eller alldagliga naturvärden? Är det vetenskapen som ska styra eller ska vi söka brett samförstånd och deltagande i naturvården? Kanske finns det många ”rätta” svar på dessa frågor.

I min korta odyssé över hur tongångarna gått i svensk naturvårdshistoria finner jag förklaringar till utvecklingen på tre huvudsakliga plan som jag utvecklar nedan:

• Olika miljöideologier om människans relation till naturen
• Globala trender – ökad kunskap, miljömed­vetande, konsumenttryck, demokrati
• Proffsnaturvårdarnas roll och den institutionella enfalden

Historiska ideologier i svensk naturvård

Svensk naturvård har många år på nacken. Begreppet härstammar – som Per-Erik Tonell skriver i sin lärobok från 1969 – från 1890-talet då vårt lands första naturvårdsförening bildades till skyddande av Måkläppens fågelfauna. Genom 1909 års naturskyddslag stadfästes sedan de två skyddsmöjligheterna naturminnesmärken och nationalparker. Medan idén om naturminnes­märken inspirerades av Preussen och främst rörde ståtliga ekar och flyttblock, kom nationalparks­tanken från Amerika och handlade om att bevara stora områden med prägel av vildmark, men också rester av gamla odlingslandskap som fick ett stort symbolvärde som representation av svensk natur.

Avsättandet av de första sex nationalparkerna 1910 föregicks inte av någon utredning, utan intendenten och professorn Einar Lönnberg vid Riksmuseet framlade helt enkelt förslaget till Jordbruksdepartementet, som i sin tur skrev proposition till riksdagen.

Vad ska naturen producera? Landskap? Mat? Virke? Eller finns den för sin egen skull? Svaret ligger i vilket synsätt vi använder, och synsätt förändras och påverkas av andra saker än naturen själv.

Naturen för sig eller för oss?

Under 1930- och 1940 talen växte den sociala naturvården med bland andra Sten Selander som förespråkare. Naturskyddet skulle bli en folkrörelse, menade han, eftersom ”naturskyddet är till för människan och inte för naturens skull”. Resultatet blev så småningom strandskyddsbestämmelser, men också 1952 års naturvårdslag som ledde till inrättandet av en statlig organisation på naturvårdsområdet samt en rad nya skyddsbestämmelser för växter och djur, landskapsbild och mot nedskräpning i naturen. Betänkandet Naturen och samhället från 1962 levererade hård kritik mot naturskyddet vid denna tid och konstaterade att de skyddade naturområdena främst var avlägsen restmark med ringa ekonomiskt värde som vid avsättandet varken var vetenskapligt eller socialt mest lämpad.

Naturreservat och naturvårdsområden introducerades som skyddsformer 1964, och med riksdagens miljöpolitiska beslut 1991 breddades naturvården för att ”skydda människors hälsa, bevara den biologiska mångfalden, hushålla med naturresurserna så de kan nyttjas långsiktigt, och skydda natur- och kulturlandskap”.

Vi ser här prov på två parallella miljöideologier – både att naturen och dess ekosystem bör bevaras för sin egen skull, och att naturen bör skyddas för att gagna människans behov i form av hälsa, natur och kultur (på 2000-talet talas istället om ekosystemtjänster). Sedan Brundtlandkommissionen och om­famnandet av hållbar utveckling som ledord har ekologiska synsätt i ökande grad kopplats till sociala, ekonomiska och rättvise/fördelningsperspektiv inom och mellan generationer vilket också ger nya vinklingar på naturvården.

Balansen mellan olika ideologier och syften har således varierat starkt över tid och kommer med all säkerhet att så fortsätta. Nya idéer på inmarsch är biorättigheter men också miljömedborgarskap, inspirerade av att biocentrism och antropocentrism går bra att förena och att Rawls och Rousseaus sociala kontrakt bör utvidgas till ett naturkontrakt som reglerar människans rättigheter och skyldigheter till en god miljö.

Moderna globala trender

Medan naturvården blev alltmer professionell och nära knuten till avancerad kunskap inom ekologi och biologi, skedde samtidigt en revolution genom det så kallade sektorsansvaret, som gav respektive sektorsmyndighet i uppgift att mäta och följa upp näringarnas ansvar för naturvården. Samtidigt som kunskap och miljömedvetenhet har ökat i samhället, växer även kravet från konsumenterna att de verksamheter som påverkar miljön måste bära sina egna kostnader för miljö- och naturskydd, i enlighet med principen om att ”förorenaren ska betala”, vilket manifesteras i en rad olika certifierings- och märkningssystem.

En annan trend, som ingår i flera internationella överenskommelser, är kravet på ökat deltagande i naturvården från lokala intressenter, och att ursprungsfolk ska få inflytande över skötseln av de naturresurser de beror av för sin kultur och ekonomiska verksamhet. Allt detta ökar utan tvekan potentialen till konflikter inom naturvården, men bidrar också till diversifiering av rådande naturvårdsparadigm.

Från enfald till mångfald

Så länge enstaka välutbildade herrar i början av seklet kunde sätta sitt avtryck på naturvården i stort sett oemotsagda fanns det få som utmanade rådande föreställningar. Idag är makten över naturvårdsdebatten betydligt mera spridd och naturvård bedrivs av allt ifrån stora skogsbolag i jakt på ett förbättrat miljörykte till kommuner och byalag som i lokala initiativ vill säkerställa naturområden för utbildning, friluftsliv och rekreation. Det utvidgade sektorsansvaret och decentraliserad organisering av naturvården betyder att nya aktörer kommer in med nya idéer. I bästa fall kan det leda till en större ödmjukhet ifråga om vad som är ”bäst för naturen” respektive ”bäst för människan” och ökat lärande mellan olika intressen.

Också bland de naturvårdsbiologer som under några decennier dominerat utvecklingen av svensk naturvård är många av de gamla myterna starkt ifrågasatta – vem vet egentligen vad ”naturen tål” och vad som är ett ”naturligt tillstånd” i miljön? Kan och bör vi skapa ”balans” i naturen, och är det möjligt att med standardmetoder behålla och återskapa naturvärden? Som Hilderbrand, Watts och Randle skriver 2005 – naturvård har hittills fungerat främst som konserverande för att hindra ytterligare degradering snarare än med syfte att öka naturkapitalet och mångfalden i naturresurserna.

Det finns stor anledning att på allvar utvärdera våra underliggande föreställningar och förväntningar. Inte bara klimatkrisen, utan också vår ökade kunskap om ekologisk funktion och variation aktualiserar helt nya krav på att naturvården också ska kunna planera för överraskningar och hantera osäkerhet. Ett utvidgat demokratiskt inflytande inom naturvården från brukare och användare i det lokala samhället ställer dock också helt nya krav på centrala myndigheter att stimulera och koordinera insatserna. I de nya naturvårdsparadigm som växer fram bör professionell och institutionell mångfald uppmuntras att ta ansvar hela vägen för vård av naturen inom sina respektive verksamheter.