Nedgången
Under 2010-talet ökade medelåldern hos de kvarvarande svenska taxonomerna alltmer samtidigt som artkunskapen långsamt blev allt sämre på naturvårdsmyndigheter som naturvårdsverket och länsstyrelser. Eftersom lärarna på universiteten också långsamt fick allt sämre artkunskaper, och i vissa fall även intresse för artkunskap, blev den nedåtgående spiralen alltmer uttalad. Projekt som Svenska artprojektet såg till att minskningen inte blev lika snabb som den annars blivit men kunde inte stoppa minskningen. Även antalet amatörer minskade och de flesta kvarvarande var kunniga på grupper med stora arter som fåglar och blomväxter. De fåtal övriga kvarvarande artspecialisterna blev i allt högre grad knutna till konsultbyråer vilka utförde uppdrag åt naturvårdande myndigheter och universitet. Några personer fanns också på muséer med stora samlingar men de hade begränsad möjlighet till egen forskning. Det blev därför allt svårare att överföra ny kunskap publicerad i internationell litteratur till de kvarvarande specialisterna runtom i Sverige och förutom Nationalnyckeln publicerades allt färre svenska floror och faunor i Sverige. Till slut blev förhållandena ohållbara för naturvården eftersom kunskapen om vilka arter som fanns blev allt sämre liksom kunskapen om vilka åtgärder dessa arter krävde för att kunna existera.
Vändningen
När det väl kom till stånd enighet om att upprusta artkunskapen och forskningen på taxonomi i Sverige var det tur att vissa länder som Ryssland och andra länder i forna östblocket alltid hållit dessa ämnen högt. Tack vare detta blev det möjligt att långsamt återuppbygga kunskapen. Samtidigt blev behovet från forskare inom ekologi att samarbeta med taxonomer med god artkunskap allt större, till exempel kring forskning om den alltmer accelererande klimatförändringen och de allt färre gammelskogarna. Eftersom ekologer i allt större omfattning själva inte kunde artbestämma de organismer de forskade på blev de beroende av andra personer som besatt denna kunskap. Det blev därför naturligt att uppdelningen i institutioner som arbetade med ekologi respektive taxonomi luckrades upp och istället arbetade de tillsammans på gemensamma institutioner. Samarbetet ledde till kreativ ny naturvårdsbiologisk forskning, upptäckandet av mängder av nya arter och kortade avståndet från upptäckt av en art till att arten kunde inkluderas i praktiskt naturvårdsarbete. Nya molekylära metoder gjorde det allt enklare och billigare att analysera DNA från organismer liksom från t.ex. vattenprover och jordprover. Studier av DNA visade att i många fall var det vi uppfattat som en art i själva verket flera arter med lika utseende men vitt skilda DNA-uppsättningar. Inom vissa familjer och släkten nära fördubblades antalet arter. Det blev därför också allt viktigare att ta fram unika DNA-koder för samtliga arter. Den nya kunskapen underlättade också arbetet för de taxonomer som arbetade med att klargöra ”livets träd”, det vill säga släktskapen mellan olika organismer. Ett problem blev att det tar lång tid att beskriva nya arter på traditionellt vis med en artikel där arten illustreras och beskrivs. Bara för att beskriva de tusentals nya arter som hittades enbart i Sverige, framförallt bland insekter, svampar (inklusive lavar) och marina mikroorganismer, krävdes kreativa lösningar och ett stort antal taxonomer. Detta ledde sammantaget till en kraftigt ökad kunskap om Sveriges och den övriga världens arter, vilket sågs som en grundförutsättning för en kostnadseffektiv naturvård.
Lyckligt slut?
Fast hur många arter som försvann för alltid innan de ens hann bli klarlagda att de existerade – ja, det fick vi aldrig reda på.