År 1990 startade sju kommuner söder om Stockholm ett samarbete för att kartlägga hotade arter. Arbetsgruppen, som utgjordes av ekologerna i dessa kommuner, tog sig namnet Södertörnsekologerna. Bo Ljungberg var under flera år projektledare för initiativet.
– Resultaten av de här inventeringarna har kommit till användning i kommunens planering och i förhandlingar med markexploatörer och markägare. Det finns naturreservat i kommunen som kommit till tack vare våra fynduppgifter, berättar Bo Ljungberg, som gärna vill knyta an till nyttan av biologiska undersökningar.
Praktisk approach med vinn-vinn
Under inventeringsarbetet med hotade arter upptäcktes i Södertälje kommun en lokal med trumgräshoppa, Psophus stridulus. Lokalen har därefter årligen följts upp av Bo Ljungberg. Han hamnade senare i referensgruppen för den nationella åtgärdsplanen för trumgräshoppa. På liknande sätt var han med i en referensgrupp för en rikstäckande fälthandbok om trollsländor.
Exempel på lyckade samarbeten med forskningen är examensarbetare som har gjort undersökningar i kommunen.
– Vi hade dålig kunskap om våra trollsländor och fick hit en student från Uppsala som gjorde en studie. Hennes institution var intresserad av vilka trollsländearter som kunde vara indikatorer för biologisk mångfald inom trollsländefaunan. På köpet fick vi veta vilka arter vi hade i kommunen.
En annan examensarbetare tittade på ekologiska parametrar med betydelse för större vattensalamander, Triturus cristatus. Fynduppgifterna gav kommunen kunskap om sin population, men fyller också en viktig pedagogisk uppgift menar Bo Ljungberg, nämligen att peka på den biologiska mångfald som finns i kommunen så att orden biologisk mångfald blir något mer än tomma ord.
Ytterligare samarbeten mellan kommunen och forskningen finns genom att Naturhistoriska riksmuseet har tagit hand om många fynd från inventeringarna i Södertälje och hjälpt till med slutliga artbestämningar av bland annat fiskar.
Stort avstånd till teoretiskt program
– Det är särskilt roligt med samarbeten som ger vinst för båda parter. När en exjobbare som jag har haft i ett projekt får anställning någonstans och blir en kollega till mig, då känns det extra kul. Vi är lite av en plantskola för blivande kommunekologer. Vi får fynddata, universitetet får forskning och studenten får jobb. Då känner jag att vi har gjort stor nytta.
Mot den bakgrunden kan man förstå en viss reservation hos Bo när vi pratar om att sitta i en referensgrupp i ett stort forskningsprogram som Naturvårdskedjan. Från hans praktiska jobb känns det som ett långt kliv till de teoretiska resonemangen på mötena.
– Jag är inte främmande för att sitta i referensgrupper, men i programmen är det någon annan som styr, CBM i det här fallet. Och vi har lite olika utgångspunkter. Jag uppfattade att den teoretiska grundforskningen till slut fick mer utrymme än den mer tillämpade forskningen i programmet, vilket kanske är ofrånkomligt.
– Jag är ju praktiker och pragmatiker, fortsätter Bo. Det hade kanske gjort skillnad om Naturvårdskedjans studier gjordes här i Södertälje. Det är ju ett brett program med allt från våtmarker till kommunikation med lantbrukare för att nå de nationella miljömålen, vilket inte gör det lättare att sitta och ha synpunkter på det hela. Samtidigt var det otroligt intressant att vara med på mötena och jag hoppas att jag har tillfört något till programmet. Det handlar ju om samhället, olika discipliner som samverkar och ibland motverkar varann. Och det var kul att möta universitetens forskare, deras tankesätt och ordval. Det var det första jag slogs av, termerna som jag ibland aldrig hade hört talas om. Men alla har ju sitt fikonspråk, det är likadant hos oss på kommunen.
Naturvårdskedjan har, liksom många stora forskningsprogram, en uttalad ambition att skapa förutsättningar för medinflytande, dialog och flexibilitet. Ansträngningarna har gjorts, det är alla överens om. Men att genomföra dem på ett bra sätt och tillmötesgå alla intressenter kräver kanske mer jobb än väntat. Det kan vara en nyttig lärdom inför kommande forskningsprogram.